Onöjd

Man ser ut som Barbapappa på steroider. Det enda man kan klä sig i är militärtält från 70-talet. Det är lika bra man målar sig blå och svart och försöker smälta in bland presenningarna på Biltema som vi har bevistat idag på självaste påskafton. 

Pluto filmade oss idag här och jag stryker förbi på filmen som en uppspänd bit vinbitet skinn på en väderballong med händer större än matbordet som försöker täcka det värsta av vecken i ansiktet. 

Fy fan hur man kan se ut alltså. Om man ändå hade en smickrande personlighet att komma och glänsa med som kompensation men det är mest dra åt helvete och håll käften över min personlighet. 

Korv, där man minst anar det

Elektriskt hår, kokta kräftor på kinderna, streck under ögonen och resten ska vi inte tala om. Jo förresten, skägg och hårigare ben än snömannen, eksem och klåda, röda prickar och jävelskap som skulle få Fan själv att rysa. 

Nej fy fan, här blir det inte ens huka i vassen i sommar, det blir till att dväljas inomhus under ett lakan oavsett temperatur och väderlek. Är det svetslåga så åker tältet på och svetsmasken. Visa upp den här lekamen för vanliga dödliga torde få dem att bländas till döds i ren skräck. 

Ta ner alla speglar, sluta knäppa kort, inga videofilmer, Moses i vassen och gömma sig under en vassrugge på kvällskvisten om det ska bli bada av. 

Jag måste göra nåt åt det här helvetet till utseende innan jag börjar ha ihjäl folk med blotta åsynen. 

Det är synd om folk!

Man mår dåligt, man har mått dåligt en längre tid. Vänner, bekanta, kanske arbetskamrater om man fortfarande har klamrat sig fast vid sitt arbete, säger att "man ska söka för det där". 

Ja visst, så man söker. Vård då liksom. Läkarvård. 

Det är här lotteriet börjar. Har man "tur" att få komma till "nån bra", nån som förstår och som är human. 
Eller får man komma till nån som behandlar en illa? Eller kanske ännu värre, inte behandlar en alls?

Eller så får man byta läkare. Byta och byta och byta. Dra sin historia gång efter gång för nya människor. Vissa ser inte ut att orka höra på, andra ser inte ut att tro dig, vissa ser inte ut att begripa vad du säger och nån kanske sätter sig med händerna i knä't, ser dig i ögonen och lyssnar. 

Man börjar känna sig som en gammal skiva med hack i. "Nu säger jag det här igen" tänker man och börjar tro att man sitter där och hittar på. 

Och man ställs inför valet att vara brutalt ärlig och berätta precis hur man känner sig. Eller att dra den där lite mer lättsmälta, kanske lättförståeliga varianten. Den där versionen som inte skrämmer folk men som skrämmer dig. 

Det kostar ju på, att öppna sig. 

Man vänder inte ut- och in på sig hur som helst för vem som helst. Räcker det inte med att jag mår så dåligt att jag ändå tagit mig över tröskeln och faktiskt sökt läkarvård för det faktum att jag att jag inte kan vara hemma ensam och må så här längre? Jag förstår att jag måste söka hjälp för att inte gå under. Så jag söker hjälp då, äntligen, fast det bär emot. Det är jobbigt att gräva i såren. 

Läkaren frågar och jag svarar. Jag kanske får fylla i ett sånt där papper som ska avgöra med skalsystem om man är deprimerad, ångestfylld eller rent av självmordsbenägen. 

En gång fyllde jag i ett sånt där papper helt sanningsenligt. Helt utifrån hur jag kände. Det var en fråga som var formulerad ungefär: "Har du någonsin tänkt att det skulle vara lättare att vara död?" och så några alternativ hur ofta man tänkt det. Jag kryssade i "varje dag". 

Det var inte sant. Det var oftare än varje dag. Det var flera gånger i timmen. Faktum är att den tanken låg bakom allting jag sade och gjorde. Även när jag skrattade och pratade med folk och familj så låg tanken om döden som en befriare bakom allt. Man kan skratta och gråta samtidigt, det är bara det att det är inte alltid det syns. 

Responsen på mitt ärliga svar på papperet blev att det där kunde inte stämma för var man så deprimerad så såg man inte ut som jag gjorde eller pratade som jag pratade. 

En annan läkare som gav mig ett likadant papper som jag nogsamt fyllde i kostade på sig att i sin självpåstådda jävighet ändå skriva ett utlåtande till Försäkringskassan att jag inte var i behov av någon psykiatrisk behandling eller psykologsamtal och att det inte förelåg några symtom som talade för det. 

När jag hade slutat äta mat så konstaterade en läkare vid näringsbristproverna att jag borde äta apelsiner. När jag sa att jag inte kunde äta men att jag ändå drack juice ibland så tyckte vederbörande att det var nog bra om jag åt apelsiner ändå. 

"Du har ett brutet ben men jag tycker nog att det skulle vara bra om du försökte gå med det. " 
"Ja men benet är ju brutet. Jag försöker gå med kryckor ibland i alla fall. " 
"Ja men bäst vore om du kunde gå med ditt ben." 

Och så dessa råd om fysisk aktivitet. Visst ibland kan det vara befogat men man kan inte utfärda motionsordinationer per automatik. Som en generell universallösning. Ibland måste man faktiskt få bekräftelse och direkta order om att vila. Om man inte har några krafter så kan man åtminstone få slippa skuldkänslorna för att inte orkar resa sig. 

Varför är det så här? Varför har man inte en och samma läkare som känner en och som man har förtroende för. Som begriper och som remitterar en vidare till andra som kan de bitar som inte direkt rör läkargrejen? Till exempel, psykolog, sjukgymnaster osv. 

Varför har den allmänna trenden inom sjukvården och även andra instanser, socialtjänst, Försäkringskassa och Arbetsförmedlingen, blivit så människofientlig? 

Varför upplever man sig illa behandlad, illa ansedd, som en parasit, en som stör deras tillvaro, en pain in the ass som de vill bli av med. En simulant, en hypokondriker, en vårdhaverist som missbrukar systemet?

Jag tror det beror på den allmänna synen på arbetslösa, sjuka, utförsäkrade, socialbidragstagare och annat löst folk. Synen kommer uppifrån. Regeringen talar sitt tydliga språk när det gäller hur man ska se på dessa människor och vad de är värda. Alla regelverk och hur politikerna pratar om dessa utsatta grupper anger tonen för hur de ska anses. 

Det blir legitimt att behandla "folk" illa. En långsam politisk hjärntvätt har pågått sedan regeringsskiftet och till och med före det, att "vi ska inte ha sjuka och arbetslösa". Det är tillåtet att se ned på den här gruppen, de är ju ingenting värda ändå, det ser man ju. De gör inte rätt för sig. De bidrar inte. De har ju inga pengar gu'bevars. 

"Se på dem nu, de som varit simulerat sjukdom i åratal på samhällets bekostnad. Nu får de. Fattigdomen ska tvinga dem ut i samhället och arbetslivet. Nu är go'dagarna slut jävla snyltare." 

Allmänt villebråd. Fredlösa i vårt moderna samhälle. Det går bra för Sverige. Sassa brassa. Snart är de alla i aktivitet. Snart är statistiken tillfredställande. Ha ha haaa! 

Och så går folk ut från läkarmottagningar med en klump i magen och med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Med förödmjukelsens beska eftersmak i munnen och hopplöshetens tunga ok på sina axlar. 

"Det är ingen idé. Jag kan lika gärna befria samhället och alla jag känner från mig själv. Om jag bara jade kommit på för ett halvår sen att om jag bara tagit en promenad så hade jag sluppit det här."

Snön smälter. Smältvattnet rinner i små bäckar och rännilar genom snödrivornas bergsmassiv. Om man lägger sig ned så ser det ut som jättelika glaciärer. Fåglarna sjunger underbart vackert. Det ska bli varmt och ljust. Det ska bli sommar. Hägg ska blomma och syrener ska dofta. Liljekonvaljer ska långsamt vagga i vinden under trädens skugga och dess doft ska påminna om barndoms skolavslutningar. Björklöv ska spricka ut och lukten av de ljusgröna bladen i vårluften ska berusa oss i ett stilla varmt regn i slutet av maj. 

Men det betyder ingenting nu. För nu är jag ingenting värd. Inte ens ett läkarbesök som kostade 250 kronor gav mig någonting att hålla fast vid. Det hade kunnat bli en falukorv, pulvermos, bröd och mjölk. Men nu behövs ingenting. 

Ingenting. 

"Gott skit sa bonn'...

...när det blev uppstekt."

Död igår - idag en jävla bomb i psykologiuppgifter, stalljobb och köttgrytor. 

Nej jag är inte pigg, jag passar bara på att göra saker innan jag rasar ihop i en hög. Jag tänkte igår på det här med att prioritera. Om man inte har nån kraft alls... hur prioriterar man då?  

"Idag ska jag prioritera min högra sida när jag ligger i soffan."

Om man ändå fick ligga och dra sig. Eller ge fan i att gå upp om man inte orkar. Som i morse... jag var totalt förbi, jag hade gett vad som helst för att få ligga kvar och bara dösova till långt in på förmiddagen. Men jag MÅSTE upp. Det är så plågsamt att vara tvingad till saker man inte klarar av. 

Det här med att vara utbränd, det är ju så uttjatat men skit i det, om man ändå ÄR utbränd så in i helvete så att man blivit en röd jätte eller värre - en vit dvärg, och så måste man ändå stå på och gå på som om man glömt varifrån man kom (Ola Magnell), vem räddar en? Var kommer avlösningen ifrån? Vad gör man med allt man håller i när man tappar taget?

Röd jätte

Vit dvärg

Blir det liggande på backen? Sprids det för vinden? Stjäls det? Vem ser om mitt och de mina om jag faller ur?

Jag har redan fallit ur. Det dumma är bara att kroppjäveln fortfarande är på plats. 

Det kommer att stinka öl här när Pluto kommer hem. Inte för att jag har supit utan för att jag hällde öl i köttgrytan. Om man inte är kock så kan man i alla fall leka att man är det sa Musse och pepprade Långben med lagerblad och nejlikor. 

Osömn är världens lön

Jaha, ska det vara så här va? Först är man totalt död hela dagen och sen när man får sova så kan man inte sova. 

Och över huvudtaget, om man gör tre grejer i veckan så får man ligga i däck för resten. Ett göromål och man är utpumpad. Fint, verkligen trevligt. Livet på en pinne. Ge benet och håll i hatten. Sassa brassa. 

Nej jag är urlakad som en uppblött amöba i saltlag. Urblåst som en väv i vinden. Trasad som en bit ballong över öppen eld. Blähhhhhh....

Ja ja, till min stora glädje har Gods of War 4 kommit och om jag inte tar fel så är det snart i mina nävar. Sen ser ni inte mig. Förresten det gör ni ju inte ändå. Tur är väl det. För alla. 

Gods of War Ascension

Gods of War Ascension

Jag är bara le och vrång, ful i håret och illa klädd. 

Nu skulle jag kunna sova. Jag är trött som ett as. Tog snedsteg på affären av ren trötthet. Men om jag sover nu så kommer jag inte att orka mig ned till stallet när det är så dags och så kommer jag att må apa resten av kvällen. Det gör jag jämt när jag somnar till dagtid. Jag mår kass när jag vaknar. 

Och eftersom jag inte lider brist på nåt att läsa så har jag införskaffat "Scar tissue", sångaren i Red hot chili peppers' självbiografi. 

Det spelar ingen roll hur slut man är men är det intressant så kan man läsa hur mycket som helst. 

Sa Långben och hade en psykologibok och två svenskaböcker att läsa. 

Men man är aldrig för utbränd för att ta på sig nåt mer som ordstävet lyder. 

Prisa Gud - här kommer avlösningen!

Och jag tangerar årsbästat igen. 10.28 får anses bra nog. Men jag vaknar ju 500 gånger på vägen dit. Av nån jävla anledning. Uppjagad och galen. 

Den här veckan har enligt mig varit tjock. Åtaganden och moment professional gör att stressen slår på a la bing bång. Igår gjorde jag det sista för den här veckan, tror jag, och sen rann det bara ur mig, den tillstymmelse av kraft som fanns där förut. 

Idag fick jag sovmorgon och jag är fortfarande som klubbad. De godaste intentioner finns (fanns) om att handla god helgmat, vad man nu har råd med, göra i ordning stek-kött, god potatis och bearnaisesås och så bara flyta ut sen medan Pluto spelar Kingdom of Amalour. 

Nu kan jag hålla mig för skratt om jag orkar göra det jag ska i stallet och sen släpa mig upp och lasta in ved i skottkärrsjäveln innan jag tar mig in och dör på soffan. 

Och det är ännu ett aber. När jag kommer in utifrån så kan jag bli helgalen av både värmeslag och klädpanik innan jag får av mig mössa, halsduk, jackfan, de där förbannade handskarna som knappt håller ihop och för att inte tala om skorna som sitter som gjutna i betong runt fötterna innan man blir fri. 

Och det där med maten. Borta är tiden när man orkade göra sig till med plankstek eller råstekt potatis till helgen. Jag orkar ingenting längre. 

Den här veckan har jag väl skrivit inlägg ungefär som om jag vore nån amazon på steroider men utmattningen är ett faktum. Viljan är större än orken så när man äntligen gör nåt nån gång så får man ligga i lit de parade efteråt.  

Det är väldigt frustrerande. 

Vridet

Ross Noble var utslagen och bodde i ett ruckel i grannbyn. Han sålde hö men när vi kom dit och skulle hämta det så var det mögligt och han var full. Vi pratade om hur tusan han kunde vara så briljant på scen och så väck privat. 

Ross Noble

Ja efter det så sprang vi omkring på en kyrkogård, vidare ner i gamla skollokaler och där träffade jag på Bam Margera. Först hans föräldrar men sen själva Bam. Han låg i en soff-säng och slötittade på nåt filmaktigt och bredvid honom låg hans tjej eller fru om de nu har gift sig och så Ryan Dunn. 

Bam Margera och Ryan Dunn

Ja Ryan Dunn, från Jackass som körde ihjäl sig. 

Jag gick fram till Bam, tog i hand och sa att han och Jackass-gänget hållit mig vid liv under några år när jag mådde som sämst och att han skulle ha tack för det. 

Jag var osäker om jag skulle ta Dunn i hand för han var ju död. Men samtidigt ville jag inte vara oförskämd så precis när jag tog honom i hand så vaknade jag. 

Med sådana drömmar blir dagen lätt lite vriden. Som att det var spikrakt annars...

Uppgiften idag var att skriva en argumenterande text på ca 600 ord. Jag skrev en på 599. Nära nog. 

Har nån sett min hjärna?

Undrar just om det var den som blåste/gled igenom hästhagen i morse bara för att skapa lite extra otyg innan jag äntligen skulle få komma mig in och dricka kaffe.

Innan jag skulle in till stan. 

Eller också var det ensilage-embalage-plast som blåste genom hagen. Där fick ni er ett ord som hette duga. 

Mina haranger över Näbben när hon slet tag i plasten och galopperade iväg med den i munnen så långt bort som det bara gick torde ha osat hål i isskorpan som täcker hela gårn. 

Fy fan, nu skulle man kunna åka rodel precis överallt, ner till stallet, ut till veden, till biljäveln, postlådan... apropå det så är det sophämtning i morgon. Sophämtning medelst rodelbana. 

Jaha, idag blev det av i alla fall, två examinationer, en i sociologi och en i religion. Tills fem minuter innan jag skulle vara på plats låg sidan nere. Det är den där kosmiska energin som slår ut allting omkring en. Till och med EAN-kodläsaren på Ica ballade ur när det var min tur i kassan. 

Nu ska jag flyta ut. 

Lättnadens sötma breder ut sig och jag kan känna till att nu är den här veckans hårdjobb förbi. I morgon ska ett arbete i svenska vara inne. Jag ska bland annat skriva en "argumenterande text". Bwaa ha ha ha ha. Bring it on. 

Ja jag skrattar väl så lagom innan fredagen men nu är jag i alla fall klar med det här. 

Dagens värv

En smällkall snöstormstisdag som denna så påminns man om hur himla roligt det är att vara ridinstruktör. Bara det faktum att vara i ett ridhus får mig att gå igång även om jag inte sitter till häst själv. 

Det är så givande att lära ut och att hjälpa, bidraga med det man kan... det är ju det HÄR jag vill hålla på med. 

Det nervösa i det här är att jag inte vet om jag ska bli sjuk så att jag inte kan komma när jag lovat ha en träning. 

Visst, man får bli sjuk, men jag har inte den toleransen mot mig själv. 

Som igår, när jag själv satt och väntade på en lärare för examination. Jag var rätt arg faktiskt när jag var på väg hem från stan med ogjort ärende. 

Men när vederbörande ringde upp och bad om ursäkt och förklarade så var ilskan som bortblåst. Om jag, med mitt ilskna sinnelag, kan förlåta sådant på en hundradel, varför tror jag inte att andra skulle förlåta mig om JAG inte dök upp till en träning för att jag fått nervspel?

Nej, det går inte in i skallen. 

Men idag gick det bra. Jag är nöjd och jag hoppas eleven blev nöjd ock. 

Nöjd. Notera ridhuset i bakgrunden. 

Förbannat!

Här genomlever man en skräcknatt med mardrömmar norrsken och annat jävulstyg. Ångestpåslag på morgonen och mag-haveri på förmiddagen. Häst-stress och gå i blås-kallan för allmän bilhämtning och in till stan för att göra socilogiprov professional. 

Sen satte jävulen klorna i allt. 

I 25 minuter väntade jag med webkamera och hörlurar framför en tom skärm. Det vara bara att åka hem igen. Antiklimax. Jag som hade väntat mig lättnadens sköna sötvatten skvalpandes när jag kom hem.  

Nähä, istället ringde läraren och presenterade sig inte. Jag som aldrig svarar på okända nummer svarade ändå men bara med ett "hallå!" och när vederbörande frågade efter mig så ställde jag den hårda motfrågan; "Vem är det som undrar?!" Ja, han förklarade att hans dator hade i samma ögonblick som jag loggat in mig, blivit SVART! 

Men nu har jag fått en ny tid för examination - en halvtimme för religionsexamen... fint. Om ni ser nåt grått komma flytande på onsdag kväll så är det min hjärna. 

Sen ögnade jag igenom Pjåsk-reklambladet och såg att när vi redan köpt två mörkläggningsgardiner så NU är det halva priset på dem. BAJS!

Och så är det kallt och jag är hungrig, jag har svullat ut, är långhårig och ser rent överjävlig ut hur jag än försöker skrubba upp det här anletet. 

Förresten så var det ett jävla norrsken igår för den som inte redan hört det till leda. Eller sett. Solexplosioner. Undra på energierna väller på. 

Nu skriver jag full dag. 

Hälsa på döda människor

Jo det har jag lyckats med. Det vill säga folk jag TRODDE gått ur tiden för länge sen men som plötsligt uppenbarat sig för mig livs levande. 

Inte alls döda. 

Jag har varit med om det omvända också, att stöta på folk på stan som sen visat sig vara döda. De har till och med hejat. Ja inte när de var döda alltså utan när jag mötte dem på stan. 

Obegripligt. 

Kända personer - samma sak. Jag tänker inte namnge någon men det är många kända människor som jag inte vet om de är döda eller inte. 

Jag har tandvärk. Måste till käftis. En jävla kostnadsfråga. Jag har inte varit till tandläkaren på åratal. Jag har inte råd, men fy fan för att gå med sån här il-värk. 

Jag måste dit. Hade jag råd skulle jag springa där för jämnan. Jag tycker om tandläkaren. Ligga där och bli omhändertagen. Få gaddarna kollade. Najs. 

När jag var liten kunde jag lätt cykla dit själv för att få nån tand urdragen eller tandställning justerad. 

Fast efteråt ser man ut som man är 100 år. Veck i ansiktet som man aldrig trodde man skulle få se förrän domedagen. 

Nog för att jag är 100 år men det är ju på insidan, i skallen. Och i kroppen. 

Bah!

Oflyt, besvikelser och missbedömning professional.

Jag har nyss torkat ett katt i assele som tydligen inte kan skita klart när hon håller på. Fy fan. Pluto höll henne i bogdelen så att säga och hon passade på att riva av mig hela stortån med sin baktass när hon skulle ta spjärn för att springa ifrån oss. 

Blähhh!

Och så köpte vi pizza idag. Apropå kattskit. Det var bacon på den som smakade helvete. Jag spottade ut det och pizzan är kvar. 

Nu har jag tappat aptiten. 

Jag skulle få sovmorgon idag också men jag vaknade i femsnåret och sen har jag vaknat varje kvart fram till halv nio då jag gav upp. 

Inte odelat lustiga alltid

Och jag tänkte vi skulle handla idag så man slipper den där söndags-vi MÅSTE handla- grejen. Jaha, då åker vi till stan, in på Ö o fjant och köper ett diskställ för det vi har i trä ska jag bryta sönder och elda upp, jävla rappelgrejer, och sen orkade jag inte ens stå upp. 

Jag blev så yr och trött på fjant-B att det bara blev pizza och hemfärd. Och pizzan... ja, pffff. Skit. 

Nu måste vi handla i alla fall i morgon för jag har tappat idéer på falukorvsmat. Eller rättare, jag har gjort de flesta. Potatis, korv och pepparotssås, mos och korv i ugn, ris och korvsås, makaroner och korvsås, korvgryta, korv och makaroner och korv och spagetti. 

Nästa gång skickar jag bara med en korv i matlådan. 

Brev från instanser

Brev från Förjävlingskassan:

   Vi har fått uppgifter att du slutat gälla. Innan den första i förra månaden måste du bevisa med intyg från en ojävig mansperson random tagen från gatan att du existerar. Det går också bra om jävulen garanterar att du faktiskt finns om du lyckas få tag i honom och samtidigt får tag i den handläggare som ska ha informationen. Vi har informationen här sen förra gången men vi orkar inte ta fram din mapp utan vill att du går igenom omaket att inhämta alla uppgifter själv en gång till. 
   Om du inte bevisar din existens innan vi hinner lacka ur så kommer vi att jaga livet ur dig med blåslampa tills du drunknar i papper och utskicken går om varandra och ingenting blir sagt och du missar ditt slutdatum för ansökan om existens. Du kommer dessutom att få en jätteskuld och förlora all behörighet till att gå på jordens yta så länge den här instansen blockerar livet för dig. 

   Det finns i särskilda fall ett existensminimum. Om det skulle koma ifråga krävs ett intyg från åtminstone tre Gudar från tre olika religioner att de nån gång sett dig eller skuggan av dig vid åtminstone två tillfällen. Du kan då vara berättigad till två spänn om dagen före skatt. Detta gäller endast om du har ätit enbart skorpor i mer än tre år. Detta ska intygas av specialist-dietist som vi kan avfärda med råa skratt under fikat. 

Brev från Arbetsförnedringen:

   Du ingår i pseudoprogrammet "skyll dig själv att du är arbetslös din jävla parasit." 
   Vi har noterat under en dimmig firmafest eller om det var när vi hade systemfel och datorsystemet låg nere och vi kastade pil och gissade vilt för att få tiden att gå, att du inte sökt mer än 743 jobb den senaste veckan. Det finns fortfarande ett antal dolda jobb som ni dumma arbetslösa varit för dumma och blinda för att se. Tur för oss, annars hade VI inte haft några jobb längre. 

   Hur som helst finns ett jobb som myggjagare i  Arvidsjaur ledigt för tillfället. Det är säsongsarbete men du måste ändå söka det och bryta upp två barn från sitt nyinskolade dagis och sin väletablerade skola med hjälplärare och en utarbetat skolplan med extra resurser. Sådant kommer sist i arbetssammanhang. 
   Det finns också ett jobb som sandskyfflare på månen. Du får bekosta resorna själv eftersom vi på AF inte har möjlighet att betala ett skvatt nu efter jobbcoachskämtet. 

   Om du inte gör som vi säger kommer du att bli avförd utan att få passera gå och med en inhyrd vägskrapa bli skyfflad över världs ände tills du ger upp och bosätter dig på gatan. 

Krasch

Håll ihop din lappade rock, svep om din luggslitna sjal
runt din värkande kropp, runt dina nariga händer
vrid åt ett lock över själsliga kval
under årens lopp, 
finns inget hopp 
att det någonsin vänder

Håll ihop dig själv, håll ut och orka
med allt vad Gud vill och om redskapen håller
dina händer välv, dina tårar torka
lite till  
tig inte still, 
ikläd dig nu dina roller.

Den ömma den mjuka, den moderligt väna
den starka och hårda, som orkar allt
glömma det sjuka, tills sår på knäna
sköta och vårda, 
styra och årdra
i livets vatten, otäckt kallt

Livsboosta

Mardrömmar varje morgon i femsnåret, ja det får en verkligen att boosta dagen.

Den boostas så till den milda grad att man går i barndom ända tills man måste ut och fylla vattenbaljan igen för det gick inte i ottan för jag halkade och knäckte till ryggen lite extra. 

Jag ritade en människorkarta idag för Pluto. Förutom de lustiga karikatyrerna så gjorde jag pedagogiskan pilar för att han skulle se var jag hade ont nånstans. 

Jag hade lika gärna kunnat rita en enda stor pil. 

Idag har jag plöjt "veckans brott". Jag har ett bisarrt intresse för brott, polissaker och lagar. Man kanske skulle ha blivit kriminolog? 

När man skriver sån där som att man sett tre avsnitt på play så låter det inte som att man gjort nåt annat men det har jag. 

Jag har sett Seinfeld också och sen sovit med en katt på fötterna, precis där solen sken in. 

Fullt upp

Jag har den där känslan av napalm i lederna igen. Istället för synovialvätska så har man väl svavelsyra eller nåt. Ont som jävulen och så trött så trött. 

Och det har fötts ett nytt ordspråk igen: "Den skriver inte om napalm i lederna som tycker att man kan avskaffa soc och en hel del andra icke arbetande instanser som bara kostar pengar men som inte hjälper folk när det kommer till kritan. "

Hjärntrötthet

Idag har det varit en sån där dag när allting har hänt nästan samtidigt. För en sån som mig är det bra för minsta sak får mig ur gängorna. Men när allt händer tätt, ja då går det av bara farten. En skräck istället för fler. 

Fast det är kanske inte optimalt att prata med soc i telefon medan man handlar på affären. 

Eller att det kommer spånleverans precis när jag byter om och ska åka till sta'n.  

Eller att alldeles efter att man hurtigt sagt "Tack och hej" till studievägledaren så ränner man rätt in i glasdörrsjäveln så den nästan lossnar ur sina  upphängningar. 

Pinsamt. 

Sen har jag lyckats med konststycket att trampa in ett spett i vardera foten. Nåja, en sticka i alla fall. Och i den vänstra så trampade jag in en sticka modell större i hälen där det är så lätt att se och komma åt. 

Det föds ett nytt ordspråk varje dag och här kommer ett till: "Den skriver inte om spett, glasdörrar och dumheter som hänger på smärtgränsens vassa kant med tyngder i fötterna."

Hjärntvätt och normalisering. 

När jag tycker att det är lugnt skulle kanske nån annan tycka att det var katastrofläge. 

Egentligen är det inte konstigt att man är slut, uppdriven, drömmer mardrömmar och är nedstämd. 

Men det fattar inte den här utbrända hjärnan. 

Så jag bara väller på tills den där väggjäveln kommer rusande. 

Fullt skubb

Det är ett jävla bök. Man ska hinna vakna, pinka, göra upp eld, släppa ut hästarna och slå på kaffet samtidigt. 

Och så missar man ändå GävleDala. 

Sen hinner man inte mer än göra stallet och bländas till döds av svetslågan så man spricker i bitar som ett Grott-troll innan det är Cesar Milan och sen Seinfeld. 

Tur de har slutat med Hemsökta hus annars så skulle det aldrig bli nån mat. Men å andra sidan är det Beverly Hills Housewifes klockan fyra, Dr. Phil tio i fem och sen ska hästarna in. 

Ja ni vet, sen löper det på, Aktuellt, Judys domstol, Ullared, Det okända...

Jävla hårda dagar, men jag säger det, dö'-TV är det bästa för en uppskruvad skalle. Och argskalle. 

Egentligen skulle jag behöva ringa till en massa instanser och mejla men eftersom handläggarna lämnar ifrån sig sina fall som andra lämnar ifrån sig löss så vet man inte vem man ska prata med längre. 

Jag orkar inte... det räckte bra med mardrömmen som höll på att få mina tänder att lossna ur käken och hjärtat att hoppa ur kroppen klockan 04.50 i morse. Jag var så rädd när jag vaknade att jag skakade och hjärtat bultade i 190. 

Jag undrar om det är skadligt att må så där på nätterna? Genomleva världskrig kroppswise. Svetten lackar och man vibrerar som en centrifug. 

Kanske man ska söka för det där?

Ha ha ha ah ha hahaaaaa!

Vem bär ansvaret...?

Eller rättare: vems ÄR ansvaret? Vem som BÄR ansvaret, det vet vi, de anhöriga. De hårt prövade.

De så in i märgen trötta. 

De oroliga. 

De medkännande. 

De beklämda. 

De slutkörda.

DE bär ansvaret. Men de som HAR ansvaret egentligen, de bollar över och struntar i. De underlåter och de skickar hem. De skriver inte ut eller så skriver de ut. Medicin och patient, i den ordningen. 

De som sitter på bestämmandeposter, på instanser, myndigheter, de som får ta beslut, som kan ta beslut - de ger fan i det. Istället för att ta ett bra beslut för mycket så tar de inga alls. Eller ett dåligt.

Läkare som sitter med makten i sin hand vad gäller att förorda, de kanske förordar men blir inte lyssnade på.  Eller också ger de också fan i det och förklarar folk friska. 

Som inte alls är friska. 

Vad händer under tiden? 

De anhöriga springer runt med en sil och försöker fånga upp regnroppar. Man ringer till alla man kan komma på som har nåt att säga till om och när man möts av deras ibland ignorans, ibland maktlöshet, ofta arrogans, alltid okunskap, så förstår man bara att man är ensam. 

Jag är ensam - med ansvaret. 

Som inte är mitt. 

Jag är ensam med ansvaret över en sjuk person som ingen vill hjälpa för den hör inte hit eller den hör inte dit. 

Den sjuke faller mellan stolarna. De anhöriga står och faller med ansvaret och dödens tyngd på sina axlar. 

Ger upp sina liv, sina barn, sina respektive, sin ork sitt allt för att slåss mot obarmhärtigheten. 

Mot samvetet och den svåra insikten och den icke uttalade önskan om att bäst vore att den sjuke kanske bara fick somna in under omänskliga och ovärdiga förhållanden. 

Men en gång för alla. 

Sörja en gång för alla. 

Så mycket är du värd. Inte bara du utan den sjuke och alla runt om den sjuke. Ingenting är man värd. 

Jag tror inte samhället tjänar på att låta bli att hjälpa en människa när det innebär att kanske fem-sex till får lov att hjälpa istället och får kliva ur samhället, sluta sitt jobb eller vara oförmögen att klara av ett. 

Det kostar mer att rycka ut med ambulans ett antal gånger i månaden än att hjälpa den sjuke en gång för alla.

Priset?

Död och trött, matt och slut
mot detta hjälper inte saft av blut
det är nån jäkel som stulit min ork
hänger för vinden som kläder till tork

Jag jag ger fan i att svetslågan behagar bränna genom rutorna. Ner med rullgardinen som jag själv skruvat upp och så ligga i soffan som en däckad gris. 

Mat... pfff, jag har ätit äggmacka. Pluto ostrkrokar. Det är väl gott nog sa Långben och orkade inte åka och handla. 

Jag säger bara det att det är inte ens nån idé att tänka på att man kanske kan andas ut. Eller in heller för den delen. Just när man trodde att det hände nåt i vårdens och samhällets bräckliga sociala skyddsnäte så kastade jävulen en stor sten i det så hålet blev större än det var förut.

Det snackas brett och vitt om bragdgalor, vardagshjältar och sådant på tv. Stora galor där folk får pris för att de varit tidernas herdesknyfflar vid rätt tillfälle. 

Men man får inga pris för att man står på sig, stänger dörren  och säger ifrån. Man får inga pris för att man värnar sig och sitt till bekostnad av samvetets isborr i maggropen och tårarna brännandes bakom svalg och öga på fredagskvällen. 

Det är ingen som hänger medaljer runt halsen på dig för att du gör tidernas insats en helgkväll när kylan och den stora misären står för dörren och skiljer liv från död med bara timmar som skiljevägg. 

Det är ingen som hör dig när du skickligt parerar blåsta sköterskor, spydiga läkare, ointresserade socialtjänstemän och till sist den vars öde tagit all kraft ur dig. 

Var är mitt pris?

Korpen

Edgar Allan Poes "Korpen" i min version. 

Trött i dag jag satt och drömde
vid en gammal dator glömde
bakom sig skolbokssidor gömde
distraherande saker obarmhärtigt sker

Knappt jag börjat skriva förrän något pockade på skallen
när jag som bäst plickade, dock jag inget ser
fast jag runt mig blickade, rev åt mig telefonen, alltså nallen
det ringde i mitt huvud, inget mer
Bara i mitt huvud inget mer

Aldrig går det ur mitt minne, skoluppgiftens sista timme
i mitt rum som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg dit ner
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid datorn bunden
ack men djupt i hjärtegrunden, ack som alltid fanns där mer
hans öde som av djävlar spunnet
hans öde som lämnar mig fri - aldrig mer

Solen obarmhärtigt skiner, 
genom mina skitiga gardiner
hör det väsnas och det viner, i det fula draperi
Allt som förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände
aldrig hemskare grodde ångesten sig i min fantasi
och jag önskar knappt ens hörbart 
blott att släppa smärtan fri
"Hämta honom, snälla ni"

Upp i medvetandet då svingar
en korp på svarta vingar
en korp med budskap med det mörkaste av mörka banér
ingen hälsning han mig bringar
då han strax i skallen tvingar
det brutala budskap han kom med, och inget mer

Han sitter där än
min fiende och vän
med oket över mig som tynger tungt min livsvilja ner
om jag nånsin blir fri från sorgen, 
om jag nånsin slipper ut från borgen
kan han inte svara förrän sen
"Sorgen, slipper jag nånsin den?"
Och korpen svarar: "Aldrig mer"!

Surt...

... sa rävajävulen om rönnbären. Idag gjorde jag om hela religonsläxan eftersom den försvann i cyberrymden igår. Det hade tagit mig hela da'jäkeln om man bara ser till själva skrivandet, med avbrott för stalljobb och mat. 

Rykta den ena och den andra står på tur. Näbben över Fleka lus rygg.

Jag försökte vara positiv idag när jag skulle göra om skiten och tänkte att "nu får jag en chans att lära in allt på nytt." HA! Hjärnan var blankare än Reingycklarens flint. Jag fick ett högst mediokert betyg på uppgiften eftersom den var ungefär hälften så utvecklad i text som det första jag skrivit. 

ÄH!

Skönt tycker Rangoon

Jag har i alla fall ryktat alla hästarna ute i solen. Livgivande. Men jag får huvudvärk. Dels av armrörelserna utöver den sedvanliga mockningen och så plus ryktningen. Det är jobbigt att rykta en hårfällande häst. Tro mig. 

Och så får jag ont i skallen av solen. Trots solbrillor modell större. Jag skruvade upp rullgardinen idag i alla fall. Inte ute utan inne i TV-rummet. 
Det blev inte av igår för när jag skulle göra det så blev hjärnan så där blank igen. Ungefär som skorna på en gatugycklare i Red-lights distriktet. 

Det kan fan ha solen i ögona' när det är Seinfeldt på TV. Min timme på dagen då jag inte gör ett jävla skit mer än att ligga under filtarna och flabba inombords. 

Kvarnhjul

Jag blir fysiskt sjuk av somligas förehavanden. Det gör ont i kroppen, jag blir skev i skallen, jag mår illa... fysiska åkommor som kommer så fort kontakt med vederbörande uppstår. Eller tanke på densamma. Huvudet är utbränt. 

Det finns ingen vård. Inte för mig eller för folk som behöver den. Det finns inte tillräckligt många läkare som bryr sig. Deras rutiner brister. Engagemanget finns inte. De tror att det är på ett sätt för så var det förut men det är inte så. Allt har förfallit inom vissa sektorer. 

Psykiskt sjuk person, självmedicinerar med alkohol och tabletter. Familjen ringer ambulans minst 1 - 2 gånger i månaden för att personen inte klarar sig själv och det slutar med sådana faror och tillstånd att döden inte bara knackar på utan han har även stigit in och gett fan i att ta av sig skorna. 

Om han har några. 

Det finns en funktion som är anordnad fån soc. Öppenvården. Två personer åker hem till den här personen en gång i veckan. Varför vet jag inte för när personen är full eller förvirrad så åker de bara därifrån. Utan att ens rapportera till sin chef. 

När dörren är låst så åker de bara därifrån. 

De ringer aldrig ambulans, de hämtar inte patienten från avgiftningar, de kör inte patienten till avgiftningar eller andra vårdinrättningar, t ex psykakuten eller vanliga akuten. 

Om man pratar med någon av de här personerna så tycker de att JAG ska prata med deras chef istället. 

De får lön för ett jobb som jag gör. 

Några timmar efter samtalet så får jag ringa ambulans. Det sa jag åt dem att det kommer att hända. Hon trodde mig inte. 

Jag packade för hundrade gången i ordningen tillhörigheter och kläder i en påse och skickade med i ambulansen. Jag tejpade ihop handtagen på påsen och satte dit en lapp med namn och adress. 
Den är borta nu. Det är den tredje påsen med tillhörigheter som försvinner. Skor, jacka, plånbok, mobil, osv. 

En läkare ringer på kvällen. Den minut 22.14 - 22.15  jag är på toa på fredagskvällen för jag tänker att då ringer det väl ingen i alla fall. Jo då. Men han ringer bara en gång. Och jag missar det. 

Viktig information går om intet. 

När jag ringer upp nästa dag så är vederbörande person som åkt ambulans och blivit inlagd flyttad till en annan avdelning. Jag ringer till den avdelningen och säger att jag måste få prata med ansvarig läkare. 

Sköterskan som knappt kan prata svenska och som inte förstår vad jag säger har en attityd som är helt obetalbar. 
Hon låter som om jag bett henne krypa genom en kolgruva med ett ton löss på ryggen. "VARFÖR vill jag prata med läkaren?!"

Jag förklarar kortfattat. 

"Det är lördag idag!" säger hon som att det vore en nyhet och en anledning till att läkaren inte kan komma till telefonen. 

Jag blev inte ens arg. Jag var bara dryg. "När är hon anträffbar?" frågar jag som att jag ringde från regeringen. 

Efter många påtryckningar fick jag ett halvt löfte om att ett meddelande skulle lämnas till läkaren om att hon kunde ringa upp mig om hon hade tid före måndagen.  

Konstigt nog ringde hon upp inom en timme. 

Allt jag berättade för henne kom som totala överraskningar. De rutiner hon trodde fanns - fanns inte. Information om patienten fanns inte. Bedömningen de hade gjort var inkorrekt och skulle behöva ändras men det kunde hon inte göra för i datasystemet gick det inte att "reversera". 

Jag sa åt henne rätt upp och ned att jag sitter här med blanketter framför mig och kommer att anmäla alla de läkare som skickar hem en patient med den här sjukdoms- och journalhistorian. 

Det får fortgå. I spåren går folk under. 

Och i slutänden har det kostat jävulen. 

Hjärnvila medelst kroppsvila

Jag rör mig inte. Icke jag går upp härifrån. Inte än. 

Nej det är inte lätt. Göromålen pockar på i skallen, men jag ligger kvar. Jag är helt död i kroppen och väck i huvet. Den senaste tidens ansträngningar ha tagit ut sin rätt. Det är nog nu. 

Nu ligger jag här, solsken eller ej. Det blåser jävulen ute så varför ska jag gå ut? BAH! Sällan i vall. 

Jag ska äta makaroner med majonnäs till middag. Möjligen köttbullar också. 

Jag har ingenting att säga och det jag har att säga kan jag inte säga så jag håller käft. Och ligger här för ankar. 

Åt fanders med pöbeln. Åå vad jag kommer att flabba åt det här sen om jag blir gammal att vi sket i vårvädret och dvaldes framför olika tv-spel istället och vilade professional mot strömmen som ett gäng strömming. 

Bwaaa ha hah aha!