Leta i den här bloggen

torsdag 31 januari 2013

Inkongruens

Nä jag ska inte svänga mig med ord bara för att leka messerschmidt, men det här var intressant. Och det återknyter till en del diskussioner och funderingar som jag haft med vänner och bekanta, släktingar och annat löst folk.

Inkongruens. När det är obalans mellan självet och idealsjälvet. När man inte känner igen sig själv längre. När man inte är som man var förut. 

När man inte orkar ha vänner på besök, åka och handla eller ens tänka. När man inte orkar se på tv när man förut kunde vara den som ordnade fester eller middagar, hälsade på, bjöd hem, sträcksåg program på tv på hög volym, lyssnade på musik...


Självet, bilden av sig själv, den man är,  och idealsjälvet, den man SKULLE vilja vara om allt vore tipp topp, börjar skilja sig åt. Tankar som; "jag känner inte igen mig själv" dyker upp. Man jämför sitt idag-jag med sitt förr-jag.

Det är då det råder inkongruens, när vår uppfattning om hur vi är skiljer sig från hur vi var, och kanske fortfarande skulle vilja vara. Det här skapar en stor ångest. Om skillnaden blir för stor så blir den förlamande.

En person som är fullt fungerande har en balans mellan självet och idealsjälvet. Man ligger nära hur man vill vara. Det råder kongruens. Dit strävar vi alla.


Jag känner ju igen mig här alltså. Förr var jag aktiv i ridklubben, jag åkte på träningar, tävlingar, jobbade rent av, träffade kompisar och såg på film, gick på bio. 

Idag känns sådant som att bestiga ett berg med enbart huvudet. Tugga sig uppför branterna med överkäken, rulla ned en bit, slå sig på näsan och ta emot sig med öronen och så börja bita sig upp igen. 

Man är som nån jävla doppvärmarboll i en thermobarbalja. 

Det här är svårt. När man blir en annan person på ett sätt. En som börjar acceptera att man inte orkar. Det blir mitt nya jag, att lyssna till min kropp, lyssna till mitt sinne och försöka ta det lugnt. 

Det är svårt att göra det på ett sätt så man inte sårar andra. "Du jag orkar faktiskt inte träffas". Hur fan säger man sånt utan att den andra känner sig som oönskad? Man vill ju vara som det där idealjaget, som fixar sånt där som social samvaro tex. 

Ett jävla dilemma. 

onsdag 30 januari 2013

Ett läkarbesök


   ”Du är nog bipolär typ 2 säger den kvinnliga psykiatriläkaren medan hon tankfullt tittar snett ner i golvet.

   ”Är” eller ”har?” tänker jag.

   Hon tittar hela tiden snett nedåt som om hon grunnar stenhårt på någonting. Jag betraktar henne missmodigt från min stol där jag sitter onaturlig bakåtlutad. Det är stolen som är så utformad. Som att jag skulle vara mer avslappnad än vad jag är och vågar. Idiotstol. Idiotläkare. Idiotmottagning.


   Eftersom hon inte säger något mer så frågar jag om det inte behövs göras en utredning i så fall. Jag vet ju andra som fått diagnosen ”bipolär” som gjort ganska omfattande utredningar och sen fått en fastställd diagnos. Och medicin.
   Jag har varit inne hos läkaren ungefär tjugo minuter. Jag har dragit min livshistoria eller snarare mitt mående sedan tonåren, rätt övergripande, kanske för tillrättalagt och kanske inte heller helt sant eftersom jag inte hunnit tänka efter. Dessutom har många påståenden blivit tagna helt ur sitt sammanhang. Jag börjar ångra vissa grejer som jag sagt.

   ”Ja men utifrån vad du berättat så är det för mig rätt klart att det handlar om bipolär typ 2 säger hon och snurrar bort till dator’n på sin kontorstol. Hon börjar slå på Fass’ sidor och spekulerar i stämningsstabiliserande mediciner och mumlar ibland ohörbara fakta som jag gärna tagit del av. 
Jag har bra syn. Jag kan läsa på skärmen från mitt håll. Seroquel, Lamictal, Ergenyl… Jag ser att hon slår på Lyrica, Cymbalta, Sertralin…

 ”Jag vill inte äta någon antidepressiv medicin” säger jag. "Jag har provat de flesta sorter och jag mår bara sämre av dem. Även stämningsstabiliserande. "
   För första gången snurrar hon runt på stolen och ser direkt på mig. ”Jamen om du ska komma tillrätta med dina ångest- och nedstämdhetsproblem så är det bra om du provar det här.” 
Jag vill först veta VARFÖR jag har de här problemen” säger jag och försöker att inte låta alltför burdus. Snarare ödmjuk, men det går inte så bra. Jag blir förbannad över ointresset. ”Jag vill ha en riktig psykoterapi och en utredning varför jag mår som jag mår. Jag tror själv att det är reaktioner på min uppväxt och senare händelser i livet. Kanske posttraumatisk stress?”.

   Nu tittar hon snett ner i golvet igen och säger att det finns inga behöriga psykologer eller psykoterapeuter på mottagningen. Och jag kommer ändå inte att få några svar på mina frågor om jag går i terapi säger hon. ”Man jobbar inte så”.

Jag fattar ingenting. ”Man jobbar inte så?”. 

"Och jag tror inte du lider av posttraumatisk stress. Har du mardrömmar?"
"Ja minst sagt. Jag drömmer återkommande om han som misshandlade mig i fyra år."
"Har du flashbacks?"
"Ja i den meningen att jag kan inte vistas i vissa miljöer för då kommer panikångesten direkt. Discomusik, röklukt, alkohol..."
"Har du sömnsvårigheter?"
Jag skrattar till, beskt. "Ja. Jag KAN inte sova, och somnar jag så vaknar jag av att jag skakar och har hjärtklappning."
"Mmm..." Hon tittar ned och snurrar på den där förbannade stolen. "Det är inte typiska symptom för PTSD." mumlar hon knappt hörbart.

Jag börjar avfärda henne som mindre vetande. Det är ingen idé. Jag säger att om jag nu har en sådan diagnos som bipolär typ 2 så vill jag ha det utrett och välgrundat. Inte bara att det är en gissning.
Ja men oavsett vad vi kallar det så mår du ju som du gör” säger hon och ser fortfarande snett ner i golvet. ”Utifrån vad du berättat så tycker jag att det är solklart att du är bipolär. Det kan inte bli mer välgrundat än så.

   Goddag yxskaft. Jag går därifrån med ett elektroniskt recept i cyberrymden på Seroquel. Jag har inte råd att ta ut det. Första uttaget skulle kosta nästan 900 spänn. Som utförsäkrad och inskriven i Arbetsförmedlingens utslussningsprogram så är aktivitetsstödet 3 300 kronor i månaden. 
Jag tänker: ”De kan dra åt helvete. Allihop kan dra åt helvete och lämna mig ifred”!


tisdag 29 januari 2013

När självmordet blir utvägen

Från olika håll har just självmord kommit upp i olika sammanhang, på TV och radio bland annat. Det här är lite tabu att prata om och skriva om men jag tror ändå att det är nödvändigt. 

Många efterlyser en större insats INNAN självmordet ses som den enda utvägen. Var ska man vända sig? Var ska man som anhörig vända sig? Och vad gör man och vad säger man?


Camilla Henemark var på "Fråga doktorn" igår och pratade om när hon hamnade på den absoluta botten, själsligt och materiellt. Hon  började kallt planera för sitt självmord. Hon gav sig 184 dagar och när hon tagit beslutet så kändes det som en befrielse. Hon visste att om 184 dagar så skulle hon slippa alltihop om det inte vände. 


Det här blev också aktuellt när jag fördjupade mig i "fallet Nora" i radions P1 och ett antal debattklipp och inslag på TV som jag letade upp och en artikel i DN som handlade om det här. (Se inlägget från igår med länkar).

En flicka som varit med om traumatiska händelser, våld och svårigheter, sviks av samhället och vården, får en framslängd diagnos; emotionell instabil personlighetsstörning eller "borderline" som det också kallas och därför lyssnar man inte på henne. Hon får diagnosen utan utredning därför att borderlinepatienter "brukar ha" ett självskadebeteende. Man förkastar att hon lider av posttraumatisk stress. Att hon faktiskt reagerar helt sunt på det som hänt henne genom livet. 

Jag tycker hon själv ställer den bästa frågan till läkaren som vägrar lyssna till hennes posttraumatisk stress-teori: "Så du tror jag gått helt oberörd genom allt jag utsatts för?" 

Hennes enda utväg och den ultimata befrielsen från allt blir självmord. I takt med att vården sviker, samhället och alla andra så försöker hon gång på gång avsluta sitt liv. 

Historiskt perspektiv:


Enligt Èmile Durkheim, professor i sociologi i Frankrike i början på 1900-talet så finns det tre typer av självmord:

Det egoistiska - och egoistiskt här i betydelsen att det är utanför samhället. Egennyttigt självmord.
Det altruistiska - som är kopplat till ett starkt kollektiv. Som exempel t ex kamikazepiloterna eller självmordsbombare.
Det anomiska - anomiskt betyder obalans. Ett anomiskt samhälle är ett samhälle som är sjukt, obalanserat och saknar normer och värderingar. Det anomiska självmordet är en följd av t ex ekonomisk kris eller personliga bekymmer. 



Anledningen till att jag skriver om det här är att jag berörs starkt när människor berättar om att de mått så dåligt att de sett självmordet som den enda utvägen. 

Jag har själv känt det. Flera gånger i mitt liv. Det ger ett djup och ett perspektiv på världen som man inte kan förklara. Förtvivlan som kommer i omsorgerna om de man håller kära men också outhärdligheten  i sitt mående. 

Isoleringen är farlig. Man avskärmas och stöter bort folk. Man vill befria andra från sig själv för att man anser att man är en belastning för dem. Men man vill samtidgt bespara dem smärtan i förlusten.

Det är oförenligt.


Henemark hade en vän som hon säger "vågade vara nära" och som accepterade hennes 184 dagar. Han skrämdes inte av hennes smärta och viljan att dö utan slöt in med henne jämsides och lyckades få henne att komma levande ur den utsatta tiden. 

Hon uppmanar oss att se oss runt i familjen och bekantskapskretsen. En depression kan snabbt gå så långt att man hamnar i tunneln utan synligt ljus. Hon uppmanar oss att förebygga och att hjälpa innan. 

Det här var också andemeningen i P1 - programmet om Nora att psykvården, soc och andra berörda instanser kunnat hjälpa TIDIGARE. Inte när flickan ligger fastspänd på en sluten avdelning utan när hon som barn fick stryk av sin pappa i hemmet. 

Jag vet av egen erfarenhet att här brister samhället å det grövsta. Man slår larm, anmäler, anmäler de man anmält till för att de inte gör något och de i sin tur är bakbundna för berörda instanser och läkare gör inte sitt jobb. 

Maktlös. 

Det var vackert när Nora beskrev hur hon mötte sin vän i en nära döden-upplevelse. Vännen bad henne vända tillbaka och röra på händer och fötter. Det var inte hennes tur. Och det blev en av vändpunkterna till att hon slutade försöka ta sitt liv. 

måndag 28 januari 2013

Psykvården - är den vårdande?

Jag har lyssnat på "Den fastspända flickan" från radions P1. Daniel Valesco har gjort programmet om den unga tjejen "Nora", en av de som våldtogs av polischefen Göran Lindberg. 

Hon började prostituera sig på ett vårdhem för att hon ville göra sig själv illa. Hon tvingade sig att utsätta sig för det värsta tänkbara. För att skada sig själv.


Hon började dokumentera sitt liv redan som tolvåring med inspelningar och videos. Hon blev misshandlad av sin pappa och ingen visste om det. När hon är 15 år blev hon våldtagen av en jämnårig pojke som aldrig fälls. Misshandeln hemma och våldtäkten gör att hennes liv börjar rasa samman. Soc får upp ögonen för henne och hon börjar ett självskadebeteende, sticker hemifrån och hamnar till slut i ett familjehem. 

Hon började må bättre efter fyra månader. Börjar må "för" bra för att bo på familjehem. Så hon skickas hem igen, trots att hon talade om att pappan slog henne. Och då går det nedåt igen. Som ett utlopp för all ångest och smärta så skär hon sig i armarna mer och mer. Hon är övertygad om att allt beror på henne själv. Det är hennes eget fel. 

I hennes egna dokumentationer kommer det fram hur hon och de andra ungdomarna kan sitta på vårdhemmet och droga sig utan att det finns en enda personal som ser eller ingriper. Vårdhemmet tar 5000 kronor per dygn och ska erbjuda terapi och personal. Det fanns inte. Nora fick ingen vård. 

Hör programmet  HÄR

Läs Susanna Birgersson i DN:s artikel HÄR

Se "Debatt" om fallet "Nora"  HÄR

Det här är upprörande men föga förvånande. Än en gång kan man konstatera att samhället står handfallet inför människor som faller utanför ramen. Även de som ska vara utbildade och professionella fixar att klara upp svåra fall. "Svåra människor". 

Det enda som görs, gång på gång, är att de låser in henne. De tvångsomhändertar henne. De kör över mamman, de kör över Nora - istället för att söka grundproblemen. Pappan och de män som våldtagit henne, personalen som underlåtit att se efter dem, psykvården som inte ens blir inkopplad. 

Att få hjälp, om man aktivt söker den, är långt ifrån självklart. Det är faktiskt helt otroligt illa hur svårt det är att få adekvat hjälp som man behöver. Som man efterfrågar. 

Vad är det som gör att de som är utbildade för sådant här, inte klarar av det? Varför lyssnar man inte på människor? 

Varför lyssnar man inte på de som vet? De drabbade. 

söndag 27 januari 2013

Robert Gustavsson på slottet

Lyckan var total när programmet inleddes med Moody Blues "Another morning" från albumet "Days of future passed" från 1967.


Pappa fick LP:n från en kompis från Stockholm precis när den kommit ut, tog den till Horndal och så började allt fler lyssna. Moody Blues har följt våran familj i alla år. Ja det var en parentes. 

Roberts dag var jättebra. Han gick in i rollen som värd och andra roller som vi känner igen till 100%. 

Han har en fantastisk träffsäkerhet vad gäller att plocka upp typer. Till exempel "Lasse Kongo" som han sa är stereotypen för parkbänksalkoholister. Ja gissa om man har träffat på ett ANTAL Lasse Kongo i sina dagar. Man hör inte ett ord.


Och så berörde han det som ligger djupt. Hans broders hjärtfel, rädslan för att vår tid är utmätt, döden lurandes och så alla dessa ticks, tvångstankar... kopplingen där emellan kan man väl analysera om man vill men det är inte min sak. 

Och så tablettberoendet. Det är väl så att man har utvecklat en känslighet för att känna igen beteenden. Jag har anat att det funnits någon form av beroende där. Det var flera år sedan i nåt sammanhang i TV som det ringde någon liten klocka. Men folk är ju folk, oavsett, och jag tycker det är storartat när offentliga personer blottar sina svagheter. 


Inte för att vi andra kan frossa i dem utan för att de, som Claes sa, visar att vi alla är människor och att det är det svåra som förenar oss många gånger. 

Om en offentlig person synliggör ett problem och sätter ord på det, till och med talar om hur de kommit vidare så kan det ge hopp åt så många som sitter i hålet utan utväg, Till synes. 

Sen var det det där hemliga vilket vi alla måste få ha. Hade han vänner? Umgicks han med vänner? Nja, nej.... och sen inget mer svar. Eftersom man alltid relaterar till sig själv (vem skulle man annars relatera till liksom?) så kände jag igen mig. 

Han svarade inte riktigt på varför han inte umgicks med vänner och om jag fick frågan så skulle det sitta hårt inne att svara. Det är otäckt att umgås. Man lämnar sin trygghetszon. Det kan vara skitkul men man tvingas till en begränsad tid (och så var vi där igen) och det är ett krav som skrämmer. Man är taskig om man sticker hem efter en minut. Så då låter man bli. Än värre kör folk på porten. 

Jag förstår honom till fullo där. 

Synd att det är slut nu. Det här var ett bra slott-gäng. 

lördag 26 januari 2013

Det var väl fan...

...om man inte skulle komma sig ut å grilla. Jag menar hela veckan av gnistrande sol och vindstilla väder har ju passerat. Då passar ju mulet och snålblåst perfekt när man äntligen ger sig ut. Eller går på baksidan av huset vill säga.


Brasfan

Ålagille

Lunchkorv, Morakniv (såklart) och fjollcider 7.0


Pluto i varselkläder/fiskeoverall, kärringmössa och så provianten i förgrunden

Som pricken över K så backade Hasse ner två stolpar och el-aggregatet. Så här har man fått hållit på i kallan och nordan å skruva och pilla med jord- och elkablar. Lätt? Ja. Kallt? Ja. 
Vad gjorde man utan skruvdragare? Skit att det är mammas.





fredag 25 januari 2013

Tv och folk

Ja det var då för väl att de ska få sin lön di där från Kamerun som har varit här och satt plant. Fy fan för att behandla folk så. I det här fallet gjorde Uppdrag granskning en insats. 


Såg ni "Säkerhetsavdelningen" igår? Det handlar om fängelset Strangeways där Englands värsta kriminella sitter inlåsta. Men det var inte bara ett i raden av fängelseprogram. Här fick man se människor som samhället inte klarar av. De som utreddes för olika personlighetsstörningar eller psykiska sjukdomar samtidigt som de var väldigt farliga. 

Det var intressant och beklämmande. Det här människorna gick runt runt i systemet. Brott på gatan - polishämtning - till säkerhetsavdelningen - rättegång - säkerhetsavdelningen - frisläppta och tagna av polis för brott - till säkerhetsavdelningen osv. 


De var så svåra att ingen instans visste vad man skulle göra med dem. De bara cirkulerade bland olika slags slutna boenden och instanser. De kunde inte vara i vanliga fängelser och inte på härbärgen. 

Vissa slog sig själva, vissa slog andra, vissa sket på sig och hygienvägrade osv. Det gick inte att hjälpa och behandla. 

Många konstaterades friska vid de psykiatriska undersökningarna. Jag undrar vad tusan sådant där beteende beror på då om det är inte är någon form av psykisk sjukdom? Det kunde vara personlighetsstörningar men det gick inte att utreda.  

"Säkerhetsavdelningen"- del 1 av 3

Jag konstaterar att inför vissa människor står samhället handfallna. Inkompetensen och intresset finns inte. Och det här grundar jag på en hel del egen erfarenhet. 



Ett annat program jag gärna ser är "Hemliga svenska rum". Mystiskt och mysigt. En sista titt i bergrum osv som ska plomberas. Man kan tänka sig känslan där inne efter att dörren för alltid stängts. Huuuu. 

"Gruvan i Boden"

torsdag 24 januari 2013

Rimfrost

Vakna som död och konstatera 
att rummet är kylskåpskallt
drumla upp bland katter flera
på med kaffe kläder och allt

I kaminen gör en brasa
i Wamslern lika så
ut i kylan krasa'
stelt i kläder, svårt att gå

Rådjur vid hösilagebalen
de har börjat skita i mig
står mellan hårda valen
fortsätta äta eller flytta sig

Släpper ut Näbben som naturligtvis
hoppar över tråd och balja
ut bland snö och is
Jäsikens rappakalja!

De andra fyra går rätt
och jag styr Näbben åt samma håll
efter att jag ilsket trätt
eder som skrämmer troll

Tunga jävla vattenhinkar
ställs ut trots 22 minusgrader
Näbben står i maten och pinkar
det är så man får spader

Upp som fan i kallan
kaffe kaffe kaffe
benen fryser fast i brallan
kaffe kaffe kaffe

Från 12 till 17 inomhus
man får vara glad för man får vara tacksam
tänder trygga värmeljus
skönt att vara ensam

Kan det kanske vända snart?
kan hon släppa sitt hårda tag?
Fru kyla gör nu allting bart
gör vintern till sommardag. 





onsdag 23 januari 2013

Väsen

Har ni sett programmet på SVT 18.45 varje dag? Det heter "Väsen". Det är en kvart långt/kort och handlar om väsen i vår folktro. 

Det första programmet handlade om "gruvrået" eller "gruvfrun" och de intervjuade en gammal man som hade jobbat i gruvan i bergslagen (där jag bor) i många år. Han berättade hur hans kompisar både sett gruvfrun och hur många som faktiskt dog i gruvorna. De hade en likbod som kunde vara full av döda människor. 

Se programmet om gruvan  HÄR

Det andra programmet handlade om "Marteboljuset" på Gotland. Ett ljusklot som man kan se komma farande längs en väg. Förr sa man att det var spöken. Nu pratar man om UFO:n . Ingen vet vad det är.

Se programmet om Marteboljuset  HÄR

Det finns en sägen om en skogsväg häromkring, "Björnidet" där man brukar se ett "nystan" komma rullande. Flera har sett det, det är väl stort som en badboll ungefär efter vad jag har förstått och det kan komma farande över eller utefter vägen i skymningen.



På samma ställe finns en djup tjärn som sägs hemsökas av en stor svart hund. En gubbe jag kände var och gick runt den där tjärnen med sin vuxna son och fick syn på hunden. Den kom farande som om den tänkte anfalla men så försvann den i tomma intet. 


Sånt här tycker jag är störtmysigt. Att höra på sådana här sägner och berättelser. Det spelar liksom ingen roll om det är skrock eller ej, det är bara mysigt. 

Och apropå UFO:n... när jag var liten så var mamma och jag ensamma hemma en natt. Det var sommar och väldigt varmt och vi kunde inte sova fast det var sent. Vi låg i sängen och tittade t och fick syn på nåt konstigt. 

Det var en ljusramp i luften ovanför hustaken ned mot åkrarna. Vi tittade och tittade men kunde inte begripa vad det var. 


Ju mer vi tittade desto mer förbryllade - och rädda - blev vi. Det var verkligen en rad med ljus. Som fönster på en farkost. Jo, det var fönster, upplysta och till slut såg vi till och med någonting som kunde vara figurer där inne. 

Jag blev jävligt rädd för jag märkte att mamma verkligen inte kunde förklara vad det var vi såg. 

Vi tittade på den där grejen säkert i en timme. Men så plötsligt så såg mamma vad det var. Det var TV-antennen på huset som reflekterade ljus från gatlyktan!

Och vi som sett både gubbar och allt. 


tisdag 22 januari 2013

Ewa Fröling på slottet


Claes hade rätt när han sa att Ewas dag skulle sticka ut. Jag trodde inte att han menade på det här sättet. Men han summerade hennes dag så sant. Att"folk" klarar inte av sådana som Ewa. hennes energei och omedelbarhet. Han sa att det kan skrämma folk. Det tror jag stämmer. 

Vi är rädda för folk som "är för mycket". Man ska vara som alla andra. Gissa om jag själv har fått höra sedan jag var barn att jag "var för mycket". Jag får alltid hålla tillbaka. 

Hon berättade om att hon varit ett lyckligt barn, en lycklig barndom och hon var så full av energi. Fri att leva och kliva ut i livet och hennes karriär bara växte. 

Och så tog det stopp. 

När hon berättar om sin utmattning och den oerhörda sluthet hon drabbades av efter att ha kämpat mot, märk väl MOT, psykologer, terapeuter, socionomer som hon själv säger, som är satta att hjälpa andra människor och som visade henne ett sådant förakt, så är det mycket berörande. 


Har man någon gång känt denna sluthet så träffar det en rakt in i märgen när någon uttrycker den på det här sättet och man anar känslan. Claes säger att hennes berättelse synliggör så många i detta land som annars aldrig skulle komma till tals eller bli sedda. 

Har man aldrig varit i närheten av det här så kan man omöjligt föreställa sig hur det känns. Därför tror jag att sjukskrivning för utmattningssyndrom ses som nåt slags påhitt för lata jävlar. 

Ewa låg inlagd i tre månader för total utmattning. Kroppen kunde inte ens förbränna det hon åt. Hon kunde knappt pinka. Rehabiliteringen och återhämtningen - tio år. Och det var enligt henne fruktansvärt jobbigt att komma tillbaka. 

Hon säger att vi människor får till oss det vi behöver, gott och ont. Vi får i knät någonting vi måste arbeta oss igenom och ur och det finns en nödvändighet i det. Men vi får också till oss det vi behöver som för oss framåt.

Ewas dag berör. I alla fall den här episoden om utbrändheten. Och det är intressant att höra henne prata om Margaretha Krook. Det är en kvinna som var så bra. Tänk om hon levt att kunna vara med i det här programmet. Och Monica Zetterlund. 

Men jag kan inte begripa vad de grillade för fisk där vid stranden. Braxen? Sarv? 

Det såg inte så gott ut. 


måndag 21 januari 2013

Sista utposten

Vi är en brokig skara. Några är i min ålder, några yngre och några äldre. Säkert 25 år äldre. En kille har fett oklippt hår och taskiga kläder. Han påminner om sådana där oformliga typer i skolan som levde i sin egen värld, knappt kunde svara på tilltal och som låg mer än de satt i klassrummet. När jag ser honom fylls jag av en otäck känsla att jag är flyttad tillbaka i tiden. Jag är elva år och maktlös. 

En karl är runt 50. Att han är där gör mig nervös. Han ska ju vara den som vet, kan och som går med en bygghjälm och blåställ eller sitter i en lastmaskin. Han ska ju vara slöjdlärare eller ambulanspersonal, vaktmästare eller verkstadsarbetare. Men nu sitter han i samma grupp som jag. Den sista utposten. Han är bortom räddning och när jag ser honom så ser jag mig själv som 50 år och bortom räddning. 

En av ledarna är socionom. Hon använder sig själv som exempel när hon talar om vad man ska trycka på när man söker arbete. Hon är vänlig, det vet jag eftersom vi träffats några gånger innan. Men jag får också en känsla av att det inte är helt äkta och att jag kan komma att bli huggen i ryggen. Jag har en känsla av att hon vet mer om mig än vad hon säger. Och jag har en känsla av att vi träffats förut. I ett mindre smickrande sammanhang. 

Hon visar svaghet ibland. Blir osäker och frågar mig om vad jag anser om hur hon gått tillväga i vissa frågor. Jag tappar förtroendet på en hundradel. En ledare ska vara en ledare. Särskilt i en sådan här grupp. 

Hon säger dessutom vid ett tillfälle att hon har börja läst "Blondinbellas" blogg och att den inspirerar henne. Nu sjunker hon som en sten i mina ögon. Vår ledare inspireras av Blondinbellas blogg. Inget ont om någon av dem men ledarpositionen faller som en fura. Den är vakant nu. Fri för den starkare att ta över. 

En kvinna sitter bredvid mig och luktar starkt av parfym och cigarettrök. Jag känner att jag har svårt att stå ut. Jag gör allt för att sitta så långt ifrån alla som möjligt men det är svårt i den lilla salen med bänkar. 
Jag vill inte vara här. 
Jag vill inte vara här. 


Vi är här för att vi har gått igenom alla andra möjligheter. Till den här gruppen kvalificerar man bara om man har varit aktuell i vården, socialtjänsten och nån mer instans. Hit kvalificerar man bara om man är ett hopplöst fall som inte ens går att plocka ut i praktik eller som kan arbetsträna. 

Ändå får vi enbart hålla på med frågor som rör hur man söker jobb. Vad man framhåller på en arbetsintervju och vad man ska hålla inne med. Nån idémakare för den här avstjälpningsplatsen har uppfunnit ett kortsystem där man river ut kort från perforerade ark, sätter dem i en pärm med fickor och använder dem som grund till allt vi företar oss. 

Det här är hjärndött. Korten styr och ställer och de krockar med verkligheten. En grabb har ADHD och dyslexi, han fixar varken korten eller hur vi ska använda dem. För naturligtvis så är det specifika regler runt de här korten oavsett om de gagnar vår utveckling eller ej. Man SKA göra på ett visst sätt med de här förbannade korten. Och glömmer man pärmen är man körd. 

Grabben med ADHD säger gång på gång att han inte klarar det här. Han får inget gehör. Jag känner hur det börjar koka i mig. Han försöker och försöker men lägger till sist uppgivet korten framför sig och ser vädjande på vår... ledare. "Jag klarar inte det här" säger han och ber om att få ta det muntligt istället om det är okej för oss andra. Alla säger att det är okej men ledaren suckar och ser på honom som fröken såg på de som ballade ur i småskolan. "Det här är inte okej!" säger hon och jag känner hur grabben krymper bredvid mig. 

Jag känner hur han ännu en gång i sitt liv får känna att hans diagnos gör folk besvikna och arga. Han passar inte in. Inte ens i den här jävla gruppen. Han klarar inte ens våra simpla kort-uppgifter. 

Han protesterar, alla ger honom stöd för att undantas från kortreglerna men ledarinnan blir sur och tycker att han förstör för gruppen. Jag kan inte hålla käften utan säger att "hon om nån ska väl klara av sådana här saker. Vi är ju inte här för att vi är ess utan för att vi har problem", säger jag. "Då måste man väl kunna vara flexibel. Skulle det inte vara individanpassat kanske?" 

Hon ger sig och grabben får ta det muntligt. Det går galant. Den enda som har förstört för gruppen är ledarinnan som inte längre är någon ledarinna. 

Jag går inte dit mer. Jag mår sämre än nånsin. Inte ens i det yttersta nätet i samhällets mjärde och sysselsättningskedja klarar de av att hantera människor. Bara de som passar in i de färdiga mallarna. De som är lite utanför, de med andra värden, de "förstör för gruppen". 

Gruppen havererar. Jag förstår det på sms jag får av några av deltagarna. "Du skulle behövts här idag" står det. 


Vi klarar inte av folk i det här landet. Människor. Konstnärssjälar och civilkuragekämpar. Vi vet inte hu vi ska hantera dem. Enklast är att klanka på dem. Kalla dem för bråkmakare och försöka klämma åt dem. 

De som berättar hur det är, hur de har det, hur illa det kan se ut och som öppnar käften och säger ifrån. Obekväma typer. Väck med dem. Inrätta er i ledet och var tyst. 

Vittnesbörder från samhällets nedre skikt som ändå vågat ta ton och vända sig till media fullkomligt begravs i hjärndöda kommentarer om att de får skylla sig själva och att de är fuskare och parasiter. 

De är lovligt byte och villebråd för dumskallar bakom datorskärmar som är tuffa som fan när de får vräka sitt hat över de som talar om hur fel det kan slå i samhället. 

Det är bedrövligt. 

fredag 18 januari 2013

Så dumt...

Jag var tvungen att se Debatt fast det bar mig emot. Programupplägget är idiotiskt. Det slutar bara med att ingen kommer till tals, den som skriker högst säger mest dumheter och alla frågor blir hängande i luften. 

De borgeliga debattörerna tyckte att "fler skulle komma ut i arbete" istället för att barnbidrag, aktivitetsstöd, sjukpenning och försörjningsstöd skulle följa med i kostnadsutvecklingen. 

Ja low and behold men om man är barnledig, arbetslös eller sjuk så - håll i er nu - KAN man inte arbeta. Man får ingen lön liksom.Ni vet det där med att man ska kunna leva på sin lön, vilket man heller inte kan idag, det kräver ju att man FÅR en lön för att man har ett arbete. 


Josefsson visade ju på felaktigheter i siffror och statistik  och visst, rätt ska vara rätt när man sitter i organisationer som i hög grad bygger på folks förtroende, men jävueln... hade han varit smartare i sitt sätt att lägga fram det så hade han kunnat vara tydligare med att framhålla att han håller med om att det FINNS barnfattigdom i olika grad. 

Här tangerar man ju den allmänna misstänksamma synen på "folk" som råder idag. Den synen som vars blick bränt hål i utförsäkrade men fortsatt sjuka människor. Att de far med osanning. 

Men det är ju vittnesbörder det handlar om. Den lilla människans vittnesmål om sin situation. Om det är en eller flera tusen... - vi måste lyssna!


Vad tjänar ett sådant här program eller en sådan här debatt till? Det framkom ju inte direkt några fakta.
Jag tror inte att det var tanken att det skulle bli så här. Uppdrag granskning vill ställa de förbjudna frågorna och granska det man inte får granska.... men det blir lite fel. 


En mamma som röker blir kritiserad för att hon röker men inte har råd att skicka sonen på skolresa. Här kommer Alakoskis poäng in. I fattigdomen följer ofta sociala problem som t ex missbruk. Förmodligen så är det där cigarettpaketet det som får mamman att orka från stund till stund genom dagen. 

Människor söker trygghetsöar. Frågan är ju varför i helsike människor i Sverige i dag ska BEHÖVA dessa trygghetsöar. Och varför ska hon behöva välja? När vissa väljer Thailand eller Maldiverna så väljer hon att röka eller att ge upp. 

Det är nåt som har gått jävligt fel i det här landet. 

torsdag 17 januari 2013

Det slocknade folket

En limerick kom på sms från Vassäran:

Jag vaknar till ännu en månda'
med skallvärk och sedvanlig vånda.
Måste dra efter luft,
för nu kramas förnuft
bort av fantasins anakonda!



Jag har sett alla delarna av "Palme" nu. För samhällskunskapsbildningens skull. Programmen innehåller viktiga historiska fakta som man borde känna till oavsett partitillhörighet eller politiskt ideologiska sympatier. 

Och eftersom jag läser samhällskunskap nu så är det rätt passigt. 

Det jag slås av, oavsett vad man tycker om Palme, är att han BRANN! Han besatt en ständigt brinnande lust att föra fram sina åsikter och att kämpa för dem. Kämpa för de svaga. Och han talade med passion. 

Var finns det här engagemanget idag bland våra politiker? Eller vanliga dödliga? Min upplevelse av dagens samhälle är att folk är bleka och/eller tysta. Vem ställer sig upp och säger att nu jävlar får det vara nog!?

Jag tror att man anses som en bråkmakare och minipolis om man är en sådan som för fram åsikter, säger till om man tycker att nåt är fel, debatterar och agerar. Jag känner igen mig själv här alltså (no shit) att jag kan inte vara tyst när jag beskådar dumheter. 

Gemene man med få undantag är så rädda för dålig stämning att de istället hyllar saker som de i själva verket tycker är skit. För det är lättare och de ger en biljett in i gemenskapen. 

Hyckel pyckel onne hyvvää säger jag. Man måste få säga sin mening. Man behöver inte alltid ha rätt, man kan få ändra sig, man kan erkänna att man haft fel men man kan tusan få brinna för saker och kämpa för dem. 

Vad blir vi annars? En hög med aska?  


tisdag 15 januari 2013

Zandén på slottet - och lite till

Nej jag såg inte idrottsgalan. Jag klarar inte av sådana där program. Folk som är dragna, pinsamma, skämt som inte är skämt och så nån som ska sjunga... herregud. Jag såg bara sammandraget över 4-4 matchen och Hamréns kommentar på det. Sen fick det vara bra. 

Jag såg däremot Stjärnorna på slottet på play. Det var Philp Zandéns dag och han styrde den med fart, humor, och flöde. Han är en man med rapp skalle, med mycket insikt om människan och hur vi fungerar. Han berättade om sin barndom som innehållit fantastiska stunder med värme och glädje men också alkoholism och elände. 

Han sa att han kunde beskriva sin barndom som oerhört lycklig men också oerhört olycklig. 


Det här känner man ju igen. Det är ju inte alltid det är bara skit. Många upplever ju förstås det så också, men jag kan ju använda mig själv (igen) som exempel på att barndomen innehållit stunder eller rent av perioder av ovanlig lycka, sammanhållning och lärdom. Men den har också innehållit skräck, otrygghet och jävelskap. 

Philip berättade om hur han som vuxen fått lov att vara en dålig människa och fattat beslut som skadat andra. Att det är svårt som fan att leva med. 

Jag har alltid upplevt Philip Zandén som en rak person. När han gestaltade Speer var han skitbra tycker jag. Och Palme gjorde han också bra. 




Men det här gänget på slottet smittar av sig. Jag skrattade högt för mig själv när jag såg programmet. De flabbar ihjäl sig och framför allt åt/med Ewa Fröling som är en säregen person. Hon är omedelbar och spontan och därför omedvetet roande. 
Nästa program är hennes och det ska bli intressant. Enligt Malmberg skulle hennes dag sticka ut lite extra eftersom hon är väldigt speciell. 


Men jag tror ändå Gustavsson ruvar på någonting. Det ser ut som, när han iakttar de andra, att han funderar på om han ska avslöja nåt eller hålla tyst. Vi får väl se det i sista programmet. 

Jag låg och funderade igår på vilka man vill se på slottet och vilka man INTE vill se. Ja, jag vill INTE se Plura för han är ändå överallt, inte Skäringer, Malena Ehrnman och inte Pernilla August. Inte Flinck, Lotta Engberg, Noomi eller Moraeus. Inte för att jag har nåt emot dem men slottet är inte något bra forum för di där. 

Jag skulle vilja se Stellan Skarsgård, Gösta Ekman, möjligen Lena Olin, Babben, Rolf Lassgård, Sven Wollter, Max von Sydov, Yvonne Lombard, Susanne Reuter...

måndag 14 januari 2013

Tji

Jag hör på nyheterna att Försäkringskassans generaldirektör Jan Eliasson lagt som förslag att FK och AF ska ha samma bedömningssystem vad gäller arbetsförmåga. Arbetsförmåga eller sjukdom beroende åt vilket håll i korridoren man är på väg. 

Jag måtte vara dum i huve't som trodde att de naturligtvis måste haft samma bedömningssystem sedan tidernas begynnelse. Varför i helvete har de haft OLIKA bedömningssystem för? Ända fram till nu?

Vidare: människor utsatta för stress är mindre tåliga för ljud. Ja elementärt. Öronproppar ingår i survival-kittet man ständigt bär med sig så fort man ska utanför dörren. Sobril - handeldvapen-öronproppar. Och läppbalsam. 

Prick

Jag är mellan raderna idag. Som en full apa på ett överdimensionerat dagvattenbrunnsgaller. Rätt vad det är halkar man i blötan. 

Och bara för att pröva mina nerver ytterligare så har världen beslutat att öppna upp för atmosfärkyla precis här. Rätt ner bara, -300 grader in i de mest gistna hus och oisolerade kyffe som gick att frambringa. Solen lyser och det är fortfarande -20.6. 

Gud vare April och dagsmeja. 

Igår hämtade jag och syster tre storbalar halm och idag ska jag rulla in dem för hand. Lätt. Kyla, släpvagnar, spännband... det är sånt som jag skulle vilja ha en assistent som tog hand om. 

Men där fick jag tji. 

Sen ska jag tydligen besikta bilen idag. Igen. BAH!


lördag 12 januari 2013

Barnalekar

Rosa Pantern var allting. Tidningsmogul, privatdetektiv och skummis. Maffiaboss rentav, och upptäcksresande. Han var cowboy också. Den jäveln. 

Mamma och jag var med mormor och hennes gube och såg "Skinnarspelet" en gång och på vägen hem stannade vi vid en badplats så jag fick bada. Det var prio ett för mig nämligen. Att få bada. På parkeringen - en liten vändplats i skogen- satt en He-man figur. Jag tog med den och han kom att bli Rosa panterns livvakt. 


Till en början fick He-man vara den docka han var och Rosa pantern hade honom som nån slags souvenir i sitt magnifika hem som jag byggt på mitt skrivbord. Men så småningom började Rosa pantern misstänka att He-man levde. Han skrev det till och med på förstasidan i sina tidningar som jag klippte ut och häftade ihop i lagom format. "Rosa pantern tror att dockan lever" stod det på mittuppslaget. 

När hemligheten var var ur världen så fick He-man vara livvakt och allmän uppassare åt pantern och de gjorde utforskande resor tillsammans. Jag byggde till och med en båt och ett rymdskepp åt dem i pannrummet där vi bodde. 

När Barbie fick en häst som tappade frambenet så jag fick tejpa fast det med sjukhustejp så stal Rosa pantern den och red runt överallt. Han tappade själv både benet och armen och när sjukhustejpen inte förmådde hålla hop honom längre så fick jag en ny pant på färghandeln. 


De hade en hel korg med Rosa pantrar på disken och det luktade så gott där inne av plast, gummi, färg och papper. 

Jag gjorde egna band där jag spelade in de här historierna. När Rosa pantern skulle rida nånstans så satte jag på mig skor på händer och fötter, satte upp bandspelaren i mitt fönster och tryckte på rec. Sen galopperade jag på alla fyra förbi fönstret på grusgången. Det lät precis som en häst. 

Trappuppgången blev en flygplats med relativt enkla medel. Lite fotklapper, avlägsna röster och en högtalre i form av en knuten näve framför truten. 

Skenet bedrar. Full i fan bakom smilet. 

Ja nog roade man sig allt på egen hand när man var liten. Det är inte så mycket av den där varan nu. 

Jag tror Pluto skulle börja undra om jag galopperade runt på alla fyra här. Men jag har faktiskt gjort det några gånger. 

Han sa inte ett ord. 

fredag 11 januari 2013

Noteringar so far


Det sitter 500 småfåglar på mina talgbollar. 

Det blåser så dra ända in i helvete så hästarna håller fast sig i stolparna. 

Jag mår kass och den där skitdyra hostmedicinen var rena rävgiftet. 

Posten som skulle varit kvar i statens ägo som en kommunikationsgaranti tänker dra ned ännu mer på landsbygden. SKITBRA!

Veden är slut. 

Grattis, mer snö. precis vad jag ville ha. Fantastiskt härligt. Vräk på bara, det här är ju löjligt. 

Folk är tokiga i huvet. 

Sjukvården i Sverige är sämre än i Polen på 1930-talet. 

Jag orkar inte mocka, ha in halm, spån, lassa hösilage i baljor, fylla vattenhinkar och bära ut dem, skotta mig ut på dyngstacken och in igen, blåsa bort medan jag drar in hästarna som är rädda för sitt eget stall bara för att det råkar blåsa JÄVULEN här. 

Det blåser jävulen. 

Snart går strömmen. 

Jag har sovit skitdåligt. 

Äh!

torsdag 10 januari 2013

Fiaskodagen

Jag försov mig. Å det grövsta. 10.15 var klockjäveln när jag vaknade av nån anledning. Helt väck. 

Men det blir väl så när man går med feber och stalljobbar likförbannat och sen dessutom ansätts av jävulen. 

Vassäran fick tillbringa sena kvällen på akuten igår bara för att VC inte gör sitt jobb. Apropå att ansättas av jävulen. Hon sökte VC för tre dagar sen för att tandköttet, pannan, näsan och skallen värkte. Hon kunde inte ens ha glasögonen på sig. Ja det var ju uppenbart att hon hade bihåleinflammation. 

Ooo nej, för det visade ingenting på det magiska CRP:t, så gissa, hon fick gå hem och avvakta. Nya behandlingen - att avvakta. Eller söka akut. 

Visst, man ska inte välla ut antibiotika i onödan men här måste man ju se till kliniken, alltså symptomen, de klassiska. Så den enskilda räkan får lida hemma några dagar till och sen krångla med barnvakt och skjuts sent på kvällen för att ta sig till akuten. 


I min värld åker man inte till akuten för att man är förkyld. Dit åker man när man skurit upp halva armen eller fått en häst i huvudet. 

Det är åt helvete hur det har blivit i det här landet vad gäller vård. Jag ville ju ta ett mykoplasmaprov igår på VC. Nä, det gjordes inte utan det togs bara en rejäl sänka. Tur för mig att de hade slut på CRP-tagningsgrejer. Jo slut på dem. Så de tog ett riktigt blodprov i armen. 
Ja då syns det ju om man har en infektion men om jag får kåvepenin t ex så hjälper inte det mot mykoplasmabakterier. De hade väl kunnat ta det där provet då när jag ändå var där. 

Det blir bara till hälften allting. 

BAH!

Jag är trött på lank. 

På akuten för ett bra tag sen



onsdag 9 januari 2013

The actor


Man glömmer fort men i ryggmärgen sitter vanan.
En doft, ett ord, en förnimmelse så svag och knappt märkbar,

gör mig till den lilla flicka jag en gång var

Spelar spelet oklanderligt
Spelar för att inte märkas
Spelar för att få ett snabbt slut och slippa vara tio år

Vardagsprestationer som går opremierade förbi. 
Glöms i livets teaterdraperi.

Ögonblicksbeslut för att slippa  frågor.
Jobba snabbt med sinande förmågor.

På scenen står vi, obetalda aktörer. Tillkastade slitna manus, skrivna av sig själva, lästa av för många. Med smärtande bröst och sorg i våra ögon, låter vi repliken dala.

Alla vet men ingen orkar tala. 

Vi kan dem utantill, vare sig vi kan eller vill.

Utan smink och sufflör
med repetetion man för
dialogen skickligt och vant
samma saker likadant

Samma sorgespel år efter år
samma charad år efter år

Samma sorg
Samma sorg

tisdag 8 januari 2013

Buffert

Jag behöver en assistent och en finansiär. Och ett ett kontor. Jag behöver folk som buffrar mellan mig och yttervärlden. Nån som springer till balroglådan och parerar upp obehagligheter och som sen tar hand om den utan min vetskap. 

Nån som ringer och beställer hö, ved, halm, spån och Gud vet allt och som betalar och sen tar emot det också så att det bara finns hemma. Nån som skriver brev, ringer samtal och postar försändelser. Nån som ringer till vårdcentralen åt mig, nån som går dit i mitt ställe och som är sjuk åt mig. 


Jag ringde faktiskt till cykelverksta'n igår. Jag har hostat lungorna ur mig i drygt en månad, om inte mer, och nu har skallen börjat lossna i fogarna. Mitt bröst känns som ett igensatt sugrör och jag får ingen luft. 

Jag ger mig fan på att jag har Mykoplasma. Jag och Gunde. 

Ja inte hade de några läkartider. Jag fick tid för provtagning till att börja med. Alltid något så Långben när han fick tag i skulorna efter Musses brakmiddag. 

Vårdcentralerna har dåliga resurser. Det är inte frågan om det. Och de som blir lidande är patienterna. Vi. Alla. 


måndag 7 januari 2013

Lill-babs på slottet

"Jag är inte gammal - jag har bara levt jävligt länge!"

Nu har jag sett Lill-babs dag på slottet. Jag måste erkänna att hon är en väldigt speciell och omtänksam människa. En människa som verkligen inte haft det så lätt. 

Jag tycker framför allt att hon med få ord beskrev hur det är att blir kontrollerad och nedtryckt av en man. "I morgon tänkte jag åka och träffa min familjen" säger man. "I morgon? Men då hade ju jag tänkt att VI skulle göra nåt. " Så man ställer in och stannar hemma. Igen och igen. 

Det här är klassiskt. Man blir smickrad och tycker att man är uppskattad värre. Men om det sätts i system, så blir det ett kontrollmedel. Nedsättande saker som sägs om din person systematiskt i syfte att kränka och nedvärdera - det är psykisk misshandel. 


Det märktes att de andra på slottet gärna bara hade kunnat suttit hela dagen och lyssnat till hennes berättelser. Hon har en enorm bank av erfarenheter och minnen. När hon går ur tiden så kommer minnesprogrammet att bli flera timmar känns det som. Utan att vara nåt Lill-babs-fan så kan jag ändå säga att Barbro Svensson är en fantastisk människa. Varm och ärlig. Ovanlig. 

Jag hade en släkting som var lik Lill-babs. Jag säger var för att hon har gått bort för flera år sedan. Hon var alltid sminkad och fixad, hade snygga kläder och var så där öppen och varm. Jag tyckte mycket om henne för i hennes sällskap var det alltid lite festligt, alla var välkomna och jag kände mig även som liten räka inbjuden och med i gemenskapen. 

Den inverkan tror jag Barbro har på sin omgivning. Det behövs sådana människor. Sådana som stabiliserar och lugnar ner, som ger en lugn och öppen energi till sällskapet. 


Jag tycker att de verkligen har lyckats med det här slott-gänget. Skulle jag vara en av dem så skulle det vara Robert Gustavsson. Där ligger nerverna nära ytan. 

Men det får vi se sen. 

söndag 6 januari 2013

Mormor

Igår fyllde mormor 85 år. Alla fruntimmer i släkten var där. Och så Ståle och Pivert förstås. Nu är vi fem generationer igång och vi konstaterade att det fanns tre mormödrar i rummet. 
Mormor är super-gom. Namnet kräver sin förklaring. 

När min storasysters dotter "Pumpa" var liten så kallade hon mamma, sin mormor, för gom gom. Därför blir mormor super-gom. 

Ej att förväxla med julgran som hette gong-gong eller som min lillasyster Kriss' sa om solnedgångar: "solgångshimmel". 

Ståle testar åkattraktionerna med tillhörande ansiktsuttryck

Vid mormor och hennes dåvarande gube rådde alltid ett slags skönt undantagstillstånd. Nog kunde hon vara sträng men med åren blev det lindrigare. De bodde i en lägenhet i flera år som blev vår absoluta tillflykt ibland när det gick hett till hemma. 

Det var en svag doft där av "under köksfläkten-rök" , matlagning, och tvättmedel. Inte starkt och jobbigt utan mysigt. Det luktade mormor. 

Mamma, Pumpa , Mimmi, mormor och Pumpas dotter

Vi kunde sitta hos dem i evighetsfika vid köksbordet och prata om allt och inget. Ingen påtvingad långbänk utan bara en sån där avslappnad utdegning där det var tillåtet att sitta på trappstolen vid spisen eller slänga sig på kökssoffan om man ballade ur. 

På deras sommarställe och sedermera permanentboende hade de en helt otrolig trädgård. Hur de kunde få potatis, rädisor, jordgubbar, blommor, majrova, broccoli, morötter, persilja, och Gud vet allt att växa så frodigt i den där morän-stenjorden är obegripligt. 

Bärbuskar och fruktträd överallt och doften av svartvinbärskok eller äppelmosgöra sitter i min näsa än idag och fyller mig med trygghet. 

Det är med vemod jag inser att det är en tid som för alltid är förbi. Det kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer kan vi kliva in i köket där och känna doften av stekta kotletter och potatismos med gräslök eller nybakta bullar och kaffe. 
Aldrig mer kommer vi att sitta vid samma bord på sommareftermiddagen och känna den där fullkomliga känslan av tillhörighet och lugn. 

Det är för alltid borta.

Det är bara ett tryggt ställe att lägga min tanke i när livets vind blåser alltför hårt. 

lördag 5 januari 2013

Kallt-slottet-revir

Så kliver man upp och det är tusen grader kallt. Tio i alla fall. BAH! Jag trodde det skulle slå igen i natt. Där blev man snuvad. 


Idag är det Lill-Babs dag på Stjärnorna på slottet. Jag misstänker att det blir till att se det på play istället. Pluto orkar nog inte med det där. 

Det är ju knappt så jag orkar med det men jag tycker ändå det är för intressant för att låta bli. Jag tror nog hon har haft det svårt som fan emellanåt. Särskilt med nån karl. Det kommer nog att komma upp idag. 

Loffe visade oväntade sidor

När Loffe, Gardell, Staffan Scheja, Christina Schollin och Kerstin Dellert var på slottet så blev det ju ett himla rabalder när Gardell vägrade spela fiol. 
Jag förstår honom. Den där lärarinnan trampade in på det personliga reviret utan prut när hon skulle undervisa enligt den gamla skolans stil. Jag förstår inte varför det blev sånt liv om det. 

Jag har också ett stort personligt revir. Jag har svårt när folk kommer nära och jag har mycket svårt för kramar. Ta i hand kan jag göra. Hårt. 

Stå på affären med någon som flåsar en i nacken när man kommer till kassan är rena mardrömmen. Helst vill jag ha flera meter runt mig som är fritt från folk. 

Det är lite småsvårt. 





torsdag 3 januari 2013

Arga doktorn

Nej det är inget skämt. Det är en programserie som börjar i augusti. Kommer ni ihåg den där läkaren som själv låg inlagd för operation och som slog larm om hur skitigt det var på sjukhusen? Det var 2008. Det är den läkaren som nu ska hjälpa den enskilde att få den hjälp de ska ha i vården. 

Folk som kanske har fastnat i alla samtal med vårdcentraler och andra vårdinstanser eller läkare. Som inte kommer nånstans. De ska få stöd och hjälp att få den vård de behöver. 

Mycket bra. Det behövs. Det är för mycket av att bli skickad vidare och bli avfärdad idag. 

Säg att man söker för smärta som är olidlig och som fördärvar ens dagliga liv. Inte blir man utredd och remitterad till en specialist i första taget. Inte i andra heller. Det är snarare så att man får höra att man får lära sig leva med det, att man får avvakta lite till (??) eller att man får söka akut om det blir värre. 

Vård professional. 

Vassäran och jag 1985. Hon med en mekanisk råtta i näven. 

Igår kom de flesta grisar hit på kvällen. Jag hade inte väntat mig nåt firande men Vassäran, Pivert och Ståle vällde in med både tårta och en påse bullar så jag fick lov att göra kaffe. 
Dessutom skulle jag få självsaft (saft man gjort själv) men den hade hon glömt hemma. 

Pappa som kan nosa reda på en tårta på flera kilometer ringde och frågade om det "skulle bli nåt kolifej hos oss" innan jag ens hann fatta själv att det skulle bli nåt kolifej. 

Mamma kom med en hästvattenhink full med roliga grejer i. Kaffe, olivolja, trisslotter, frukt, ost, kalamata, schampo för eksemskallar osv. Det var från alla. Guldgrejer enligt mig. 

Eftersom jag inte är nån vidare värd så fick alla hämta sitt fika själv medan jag sprängdes i mina jeans. Landstingsbyxorna åkte på fort men jag hade ändå magkramp för resten av kvällen. 

Jag är inte gjord för såna där sociala evenemang.