Leta i den här bloggen

fredag 30 november 2012

Heavy metal-väder!

Eftersom sotarna skulle komma idag så kunde jag inte elda i morse = 14.7 grader i köket. 

Jag hatar när det är nåt slags evenemangstips på förmiddagen/morgonen och jag måste se presentabel ut innan lunch. 

Det vill säga borsta håret, skrapa bort den värsta leran/snön ur hallen och byta från landstingsbyxor till... pja jeans. 

Nu är det så att jag kommer inte längre i mina enda jeans och eftersom jag har tidernas ryggsmärta från helvetet och går som "Barba-bro" så kommer jag inte i dem ens med vaselin och kofot. 

Jag löste det hela med att dra på mig täckbyxor över landstingsbyxorna. 


I alla fall så är ju tidsspektrat i sotarnas tidevarv något vidare än andras så det stod ungefär på lappen att sotaren skulle komma mellan "den första partikelklyvningen då alla himlakroppar krockade och började cirkulera med hjälp av dragningskraften och The big rip - när universum slits itu av sin egen expansion." 

Jag skrev en lapp på dörren och hoppades att vederbörande inte skulle komma medan jag var på huset och när jag förstått att jag kommit undan med blotta förskräckelsen så drog jag på mig mössan och linkade ner i stallet. 

När pappa kom så sa han att sotaren hunnit både komma och bli klar medan jag gått ner dit. 

Och vad magen anbelangar... man vet att man har gett upp när man till slut sätter godisskålen i knät på sig själv. 

Man orkar inte ens sträcka sig fram till bordet utan den jäveln får vara så nära att man knappt ens behöver lyfta armen. 

Det är ju snart jul så det är lika bra att börja bulka. 

torsdag 29 november 2012

Systemfel

Vi har en icke fungerande vård i Sverige. 

Psykvård, missbruksvård och annan allmän jäkla sjukvård fungerar inte.

Och nej nu ska vi inte prata om det som fungerar för det är ingen idé att prata om det som fungerar. Det behöver man ju liksom inte förbättra. 

Det är som när man ska prata om bristerna i sjukförsäkringen och hur många som farit illa, ja då pratar man hellre om hur många som ändå kommit "tillbaka i arbete" som det heter. 

Dra åt helvete. Är det farligt att prata om det som INTE fungerar?

Månen häromkvällen

Jag har sett Uppdrag granskning om William Petzäll, hans drogmissbruk, hans psykiska problem som inte utreddes och hans begäran om vård som inte hann träda i kraft förrän han dog av en överdos. 

Han var inte beroende av opiater och kvalificerade inte in i metadonprogrammet - som han ville -. han hann inte få komma till specialisten inom vårdgaranti-tiden för han hann att dö innan. 

Men han var blandmissbrukare, och hade stora problem med ångest, oro och sömnsvårigheter. Det här, tyckte överläkaren i Uppsala, skulle ha utretts av psykiatrin. 

Läkaren i intervjun sa att "motivation är en färskvara" och att man då måste kunna erbjuda hjälp senast inom en vecka efter det att den som frågar efter vården ska få den. 

Det här känner vi till, alltför väl. 

Läkaren påpekade ett "systemfel" att de olika vårdinstanserna gör kanske, om inte sitt bästa så ändå så pass väl de kan utifrån resurser, men är det inte samordnat mellan, missbruks- psykvård, soc och annat så blir det lösa blad för vinden. 

En punktinsats här och där helar inte den sjuke. 

Det här inslaget och Williams fall är ett typexempel på hur det går till idag inom vården. Man behöver bara ha kroppsvärk sedan åratal eller en icke utredd besvärande jävla huvudvärk sedan många år så vet man hur lätt det är att få adekvat hjälp. 

"Gå till en sjukgymnast". "Vänta och se".  "Kom tillbaka om det blir värre" "Sök akut om det blir värre". 

Ja visst, med ryggvärk man har haft sen tonåren. "Jag tror jag åker till akuten för det här". 

Viljan att göra det där extra försvinner med resurserna tror jag. I alla fall kan det vara en del av förklaringen. Och jag tycker att den allmänna bilden av all slags vård man kommer i kontakt med, både från insidan och utsidan, är att folk orkar inte mer. De går på reserverna. Personal som patienter.

Idag hade jag mitt sista samtal med den enda psykolog som verkligen förstått allting. Som jag var på samma våglängd med. 

Hon går nu i pension. Är det inte typiskt? Så fort man hittar en människa som FÖRSTÅR så ska hon sluta. 

Smått hopplöst känns det faktiskt. Man får klara sig så gott man kan idag. Hoppas att man inte blir sjukare, ÄR sjukare. 

Uff. 

onsdag 28 november 2012

Urlack på julklapp

Ja som ni kanske förstår så äts det lasagne i parti och minut. Papphammar som kommit för att hjälpa mig i stallet fick med sig en gigantisk portion. 

Ja idag är det väl ett jävla heavy metalväder. 

Och som pris för att vi blåste till Gävle igår på hästföretagarträff så fick vi både höra på konstant barnskrik, hyscha på vuxet folk och inte höra vad nån sa. 

Jag trodde det var elementärt att knipa igen när någon ska hålla föredrag. Det fick då åtminstone jag lära mig i skolan även om jag inte praktiserade det då. Men nu... vuxna människor som inte heller kan klockan, inte kan smyga och som inte kan stänga av mobilen. 

Äh!


Fuck off - I'm the shadow!

Jag blir besviken på folk. Var har hänsynen blivit av? Vanligt folkvett? Jag får en känsla av allmän slapphet, en mentalitet av att man skiter i andra, gör som man vill, vräker sig och går loss men om nån protesterar... oj oj oj då jävlar. 

"VEM har mage att klaga på MEEEJ att jag inte får bete mig som jag behagar?"
 Fy skäms att säga till om folk går över gränsen, går förbi bestämmelser, går förbi lagar. 
Du är ett svin om du ringer och anmäler din nästa för att denne slår sin sambo, missköter djur och barn eller beter sig lagvidrigt. 

"Det var säkert den där som ringde!" Fritt för spekulation - helt accepterat.

Är det inte konstigt va, att budbäraren blir, inte bara skjuten, utan halshuggen jäms med fotknölarna?!
 Man ska vara tyst i Sverige. Inte under föredrag förstås för då ska man hålla egna föredrag med den som sitter bredvid, men annars, om det gäller större saker. 

Då ska man vara tyst. 

Man får icke göra sin röst hörd och vara så förmäten att man tror att man har rätt att SÄGA TILL. Aja baja. Då tror man ju att man är nån slags minipolis. Och så ska man inte kasta sten i glashus heller. 

Alla vet ju att om man inte själv är fläckfri så får man inte säga till. Det står visst i nån gammal bok. 

Men man får VISST säga till även om man inte är fläckfri. Om nån stör sig på nåt jag gör och tycker det är åt helvete så säg det så ska vi se om det finns nån rimlighet i det och om det går att göra nåt åt. 


Nej om man skulle bita sönder några granstockar eller nåt?!

Och medan andra handlar julklappar så ska jag se om jag kan få ihop tvåhundra till som fattas till elräkningsJÄVELN!

tisdag 27 november 2012

Kungagamla klagusoppa

Föreställ er en bassäng. Den är fylld med gelatin, formskum, aladåb eller liknande. Och så har man dragit en film över det hela. 
Föreställ er sedan mig som ett svart hål, densiteten har ökat till orimliga gränser och tyngdlagen är på väg att implodera mig varvid jag väger mer än sju jordklot, uppepå aladåb-filmen.

Det blir en mänsklig laminatmaskin, jag sjunker och omsluts utan förmåga att med kroppskraft ta mig ur. 

Det här är jag när klockjäveln ringer. Och det som är ännu värre - den HINNER inte ens ringa för en minut innan flyger jag upp, i aladåben då, och tror att jag försovit mig. 


Det är ingen idé ens att försöka beskriva hur jag mår när jag vaknar. Jag lovar att jag hade mått bättre om jag supit i en vecka medan jag jobbat dygnet runt, nonstopp på nåt slags fartyg i vild storm ute till havs och äntligen fått slumra till i en hängkoj. 

Redo för dagens äventyr när man får hasa sig ur sängen i det läge som gör minst ont, där ryggen håller ihop samtidigt som benen fungerar utan att det känns som glödgad taggtråd mellan ryggkotorna. 

Näsan är tjock, pannan är tjock, hosta, nysa, hacka... magen är stor som en ballong, det spränger i tarmarna, känns som jag ätit spik-klubbor till kvällsmat som expanderat under natten.... äh!


Igår kväll gjorde jag mig i alla fall till (som det heter) och tillverkade en pre-advents-sockerkaka. Det betyder att man har i en knivsudd kanel, kardemumma, och nejlika i smeten. 

Jag har ju ingen elvisp för det var nån som hade sönder den när densamma använde den som mosstöt, varvid jag fick handvispa ägg och socker med en nyinförskaffad ballongvisp. Det ska bli intressant att se hur länge den håller. 

Som pris för att jag gjorde mig till så fick Pluto ta med sig kakan till jobbet. Plus några kokosgrejer i vit choklad som jag av nån anledning också gjorde igår. 

Ja huvudsaken att man inte diskar. 

måndag 26 november 2012

Tjockt

Huvudet är tjockt. 

Dagen är tjock. 

I tvåtiden i natt vaknade jag med ett ryck. Ibland när man är mellan sömn och vakenhet så kan man höra bankande ljud och det var precis vad jag gjorde. Våran panna låter så när den kokar varvid den som alltid sover med ett öga öppet naturligtvis flyger upp på en hundradel. 

Jag blev smärtsamt medveten om att tänderna satt löst. Jag hade bitit och gnisslat i sömnen. Skallen bankade, tinningarna var för små, pannan och käkarna gjorde förbannat ont. 

GÖR ont. 

Jag genomlever en fruktansvärd ansträngning under sömnen. Både kroppslig och mental. det märks eftersom jag är alldeles slut när jag vaknar, rädd och har ont överallt. 

Återhämtningen går om intet. 


Idag ska jag trotsa min antisociala sida och deltaga i två laborationer. En i kemi och en i naturkunskap. 

Alltid när jag ska vara med i sociala sammanhang så får jag känslan av att jag spelar en roll. Att jag tittar på och att det är nån annan som pratar och lever sta. Inte för att jag förställer mig för det gör jag inte men jag gör liksom det man ska och lite till fast jag inte behöver. 

Jag skulle ju kunna vara tyst och sitta i ett hörn men det är som att någonting kopplar på och pratar av sig själv. 

Kan det vara hjärnan?

söndag 25 november 2012

Acceptera verkligheten

Vi ramlade in på "Shutter Island" igår. Från början. Ja jag ser ogärna filmer som jag missat början på om det så bara är med nån minut. Jag vill se hela filmen. 

I alla fall, det är ju en film som kom 2010, regisserad av Martin Scorsese. Leonardo DiCaprio har huvudrollen, Ben Kingsley (som jag först trodde var Patrick Stewart) spelar chefpsykiater och så Max von Sydow som gammal läkare. 

Jag har lite svårt för DiCaprio ibland men när han får bra regi och verkligen får skådespela så blir han så bra som han är. 

Det var en psykiskt påfrestande film eftersom man inte visste vad som var vad men det jag anade i början visade sig vara riktigt. 
Men jag tyckte det var några budskap som trängde igenom... att "acceptera verkligheten" och här talar vi om den psykiskt sjukes verklighet, vad den sjuke klarar och inte klarar. Vad den psykiskt sjuka förstår och inte förstår. 

Och så "verkligen lyssna" till vad den psykiskt sjuke säger och inte bara avfärda det som ytterligare symptom på sjukdom. 

Nu ska jag ta mig själv som exempel igen. 

Avdramatisera ordet "psykiskt sjuk". Man behöver inte sitta och vagga i tvångströja för att vara psykiskt sjuk utan psykiskt sjuk för mig kan betyda att ångesten är så svår att jag inte kan göra saker som hör vardagen till. 

Psyket sätter stopp och vad är man då om inte sjuk i psyket sa Långben. 

Och då gäller det att man accepterar det. Accepterar verkligheten. Accepterar att; nä, jag klarar inte det här nu, jag kan inte, det går inte, jag måste vara snäll mot mig själv och göra istället det jag klarar och inget annat. 

Det här är skitsvårt. Jättesvårt. Man (jag) tycker att det är klyschor och jock och att man EGENTLIGEN i alla fall ska klara det man inte klarar och så fortsätter man (jag) att försöka pressa in sig i fel mall. 

Och så misslyckas man.

Det gäller att bygga sin egen mall. 

Svårare än svårt när man då också kanske först måste tillverka sina egna specialverktyg. 

Men jag tror inte det finns nån annan väg att gå. 

lördag 24 november 2012

Something's gotta give

Ja med två examinationer på en dag (igår fredag) så blev det ingen tid till bloggande. 

Först Biologi 2 och sen Naturkunskap. Med stopp i tankeverksamheten är det inte lätt att komma ihåg vad cellväggars uppgifter är. Eller beskriva Osmos på ett begripligt sätt. Ja ja, det gick bra i alla fall. Jag är godkänd med plus. 

Jag skrev ju ett inlägg om fattigdom, om RELATIV fattigdom. Alltså du ligger inte i rännstenen utan någonting, utan du kanske har en bostad, bil och prylar men får så kass inkomst att du knappt kan tanka och äta och du kan absolut inte göra NÅT annat än betala det som absolut måste betalas och sen är det stopp. 

Man har ju kvar sina lån, sina saker, avbetalningar osv sedan tiden INNAN man fick sämre inkomst. 

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har haft häst sen jag var elva år. När jag var 20 år köpte jag Fleka lu som då var 7 månader, för 25 000. 2005 fick hon föl, Loostigaste och 2010 fick hon Näbben. Jag har tre hästar. 

Och så blev min inkomst ändrad från 10 000 i månaden till 3300 i månaden i februari 2010. 

För att göra en lång historia kort så håller man ju med näbbar (!) och klor i det som håller ens livsgnista vid liv, en intresse och hobby, ens livselixir - hästarna. Det som man jobbat för i ALLA ÅR för att få fram, två fina avkommor. 

Det blir ju på bekostnad av en massa annat förstås, bland annat så får man rollen som familjeparasiten som andra delvis får hålla med mat, tak över huvudet och hygienartiklar, bil och bensin, medicinkostnader och allt sånt. 

Men om man kommit till den punkt då det handlar om att bara VILJA leva... och om hästarna är det som gör att jag vill det...

Korv på mina ben

Säg att jag skulle sälja dem och materiellt kunna klara mig ett år till men innehållet i livet och meningen med det skulle vara förbi. Jag vägrar tro att det är valet man ska ha att göra, att det ska vara ett val att ha kvar en hobby, en sport, en aktivitet som håller en vid liv eller att ta bort meningen med sitt liv - för att kunna leva? 

Är det dit vi vill nå liksom, med allas vår existens att folk ska sälja av sina hus, bilar osv som de ändå behöver till sina barn eller föra att kunna jobba och bo - bara för att kunna leva. 

Varför ska man då leva?

Vad är det för liv?

Då har samhället ändå kommit åt helvete snett, då har standarden nått botten och idén om själva vår tillvaro spelat ut sin roll. 

Jävulen. 


torsdag 22 november 2012

Det blundande landet

Nej, inte "Det sovande folket" utan "Det blundande landet". 

Här syftas mer på regeringen än på folket. 

Unicef slår larm att svenska barn faller allt djupare ned i fattigdom. Vi ligger på 22:a plats, efter land som Estland Grekland, Polen och Ungern vad gäller fattigdom.


Det var en liten debatt om det här i min lokalblaska där en mamma belyste problemet om hur sommarlovet innebar ångest för barnen (och mamman) i och med att de inte hade råd att göra någonting. Därmed kom de obönhörligt utanför i diskussionerna som följer vid skolstarten. "Vad har ni gjort i sommar?"

Många reser eller besöker nöjesparker eller annat. Men för de föräldrar, kanske ensamstående, som kämpar med att få ihop till hyra, el och mat är en resa med inträde och allt annat krams som det medför, för att inte tala om bensin, en belastning som den vacklande ekonomin inte klarar. 

Det här skrev mamman om i lokalblaskan och hon fick direkt på skallen av "en som faktiskt hade jobb" och som var trött på bidrags-Sverige (ja vilka står för DET?). Hon tipsade om billiga aktiviteter som att cykla ut i skogen eller ta bussen till stranden. 

Vissa ifrågasatte till och med om barnfattigdom och fattigdom över huvud taget fanns, finns, i vårat rika land. 

Päron och äpplen. 


Det finns den relativa fattigdomen som slår väldigt hårt psykiskt och socialt. 

Läs Susanna Alakoskis "Oktober i fattigsverige". Där står om social sjukdom och att arbete inte alltid leder till bättre ekonomi. "Leva på sin lön" är få förunnat.

Man kanske har mat och kläder, hjälpligt, men i jämförelse med kamrater som har nyaste märkeströjan, tv-spel, internet, slalomskidor, kan gå och bada i badhuset, kan rida på ridskola eller spela hockey, ha egna skridskor att ta med till skolan, och får gå och ta en macka när som helst med ost på hamnar man på varsin sida om den sociala sjukdomens förgörande flod. 

Det handlar inte enbart om folks ekonomiska situation utan den förtärande oro och det psykiska mående som följer i den relativa fattigdomens spår. 

Det handlar om den psykosociala ställning du för evigt får stämplad i pannan och som du får gå med i de dagliga gatlopp som är skolans korridorer.


Vi blundar för det här. Många av oss. 

Vi blundar för att det finns fattigt folk alldeles nära oss, i barnens klass, kanske i den egna familjen. Överallt. 

Regeringen, inte bara blundar, de sätter på sig ögonbindel och hjälps åt att måla en annan verklighet mpå insidan av ögonlocken. 

Det stod i gårdagens tidning om hur kvinnor utsatta för våld i hemmet nekas skyddat boende för att kommunen inte har resurser. Kvinnojourerna är ideella. 

De borde vara statliga inrättningar, med adekvata resurser. 

Vi blundar för det här också. Andra blir misshandlade, andra behöver skyddat boende, andra är fattiga och andra behöver hjälp. 

Vad håller vi på med?

Ska våra barn, misshandlade kvinnor, sjuka och arbetslösa...dessa STORA grupper av samhällets invånare, behandlas sämre än hundar? I uttryckets symboliska betydelse. 

Varför visar regering och myndigheter med all önskvärd tydlighet vad dessa samhällsgrupper är värda? Varför gynnas vissa medan andra är utlämnade åt sitt öde? Varför är det skillnad?

Jag tror att det här kommer slå illa och fel, jag tror det kommer att få förödande konsekvenser i form av brottslighet och missbruk, jag tror folk kommer att greppa de livlinor som kommer i deras väg för att klara sig. 

Jag tror folk kommer att ta sina liv eller leva som apatiska vrak hos sina anhöriga. 

Jag tror inte det kommer att gagna samhället. 

Jag tror vi måste öppna ögonen. 

onsdag 21 november 2012

Onda julrim

Till handläggarna på FK och deras "läkare"


Ni trodde jag ljög
och fuskade med pengen
som en darrande hög
i ångest under sängen

Med nazistmetoder
ni vaskade ut
återstoder
av min ork förut

Med denna klubba
hoppas jag ni lyckas
in i skallen skrubba
att på utsidan kan tyckas

att fast man ser riktig ut
så kan insidan rasa
oavsett vad man gjort förut
så är allt en trasa.


Till affärsinnehavare som inte kan almanackan


Det är inte jul i november era dumma satar
och inte i oktober innan halloween
om det är nåt jag verkligen hatar
så är det tomtar med höstsligt grin

Ska ni ta fram vid nyår
påskdun och kycklingar gula?
Strax efter hummer och kalkonlår
kärringar på kvastar fula?

Eller sälja midsommarstänger
och gräddfil, färskjopp och sill
medan julgranskulorna fortfarande hänger
är det omvända världen ni vill?

Med denna agenda med rävsax
och en bomb som försluter var högtid
hoppas jag ni lär er strax
att låta helgerna få sin frid

Till kulturpanelen i morgonsoffan


Denna rulle
till min frulle
kanske skänker ro

i erat pladder 
och läppars fladder
ingen stillhet gro

Håll nu käft
med en rulle häft
så det blir tyst och lugnt

Över truten
helt försluten
handfast väger tungt!


tisdag 20 november 2012

Hjärnslut och förbi

Jag köpte en påse kolor för 10 spänn. 

Påsjäveln vägde 150 g. 

Och så skulle jag på skoj räkna ut hur mycket kolorna kostade per hekto. 

DET GICK INTE!

Det gick inte alls... jag tänkte, flabbade, skärpte mig, tänkte, flabbade,  det gick inte. Det var helt tvärstopp. Ett grått tomrum. 

Inte ens svart. 

Vissa dagar gör man köttgrytor, stuvningar på smördeg och kycklingwok...

Igår sopade jag MED MÖDA ihop pulvermos och stekt falukorv som jag dessutom nästan brände vid. 

Kvällsmaten blev rostade smörsgåsar och eftersom vi inte ens orkade se tv så spelade jag Gods of war tills alldeles för sent. 


Och ni ska se diskbänken... dra åt helvete. Det är en egen biotop under tallrikarna. Snart kommer nån muterad destruent att lösgöra sig från vasken och flubbra sig fram över köksgolvet. 

Jag orkar inte diska. 

Igår gick sista matpengen. Lånad sådan. Det som tar slut nu det tar slut. 

Najs. 

måndag 19 november 2012

Nostalgi - parabol och laservideo


Det var i mitten av 80-talet och en videojävel kostade runt fyra papp. Ja vi hade ju naturligtvis ingen. Vi hade en usel gammal LUX-TV som i bästa fall fick in tvåan. 

Somliga (!) hade både video och parabol vid det här laget. Somliga hade även TV-spel och dator... HA! Pappa och jag åkte till Jour-livs på fredagseftermiddagen och HYRDE ett Nintendo med två spel för 50 spänn. Sen spelade man till tummarna värkte och gick upp tidigt på helgmorgonen för att hinna få valuta för pengen. 

Suoper Mario förstås, Wrecking crew, Zelda, Kid Icarus, Castlevania och så B-valen: Ice Climer och Donkey Kong.

I alla fall så hade min syster Mimmi och hennes gube, förutom 26-tusenkronorsparabolen på taket, stor som ett tefat, både video och laservideo som det hette då, innan DVD:ns intåg. Guben ifråga importerade och sålde laservideo innan folk visste ens vad det var. Jag kände mig skitfrän som hade sett Pretty woman och Tittta han snackar 2 innan de ens kommit på bio här. Skivorna såg ut som en dvd fast stora som LP-skivor. 

På den däringa parabolen rattades det in Sky movies (24 hours a day), Sky one, Filmnet och mycket annat lustigt. Sky-radio var ingen dum bonus det heller. Och serier som Twilight zone och Tales from the crypt, Creepshow... 


Ibland fick vi låna videon och jag luskade ut hur man kopplade in den och sökte på kanalerna. Det var ett smalt urval av filmer vi hade att tillgå: Highlander, Ombytta roller, Crocodile Dundee I och II, Snuten i Hollywood I och II och... ja det var nog allt. 

Jag såg dem ungefär 350 000 gånger. 

I fredags gick "Ombytta roller" på tv. Helt otroligt. Nostalgi professional. 

Som den här scenen:Dan Aykroyd som full tomte

Det kan vara helbrägdagörande att se en film man inte sett på 100 år därför att minnena som följer med upplevelsen påminner en om hur ens föreställning om livet och tillvaron var då. 

Man rycks ur känslan som är nu och påminns om vad man en gång hade för drömmar och planer om hur livet skulle se ut. 

Jag behövde komma tillbaka till det. 

Tamejtusan. 

söndag 18 november 2012

Julrim

Jag kände mig ur led
skev, vind och sned
jag körde in en kärra ved
och åt kalla makaroner med sked

Ingen visste hur mycket jag led
att jag liksom kände mig "lite breve'"
Men det hör till takt och sed
att socialt prata och vara med. 

Medan jag nedåt och nedåt gled
ville jag helst bara vara ifred
ligga utsräckt lugnt på sommarhed
på en vacker filt, mjuk och bred
Knäpp dina händer stilla och bed


fredag 16 november 2012

Fråga satan


Hej Satan. 
Jag har lackat ur. Det kliar överallt och jag är ful. Elektriskt hår och landstingsbyxor, skitiga, omaka, sinande strumpor och tröjor med hål under vänsterarmen.  Mina sista jeans sprack igår och jag är nu helt utlämnad till min sambos jumpabrallor. Jag mår illa när jag vaknar, kan inte sova och när jag sover drömmer jag sjukt skit. Jag mår jävel helt enkelt och ingen räddning finns i sikte. Magen är en rekonstruktion av Hindenburg alldeles innan explosionen och resten av min kropp har ansatts av brinnande olja. I morse klev jag på mus-inälvor och alla jävla spännen, dragkedjor, knappar, snören, tändstickor och lås fastnar, går av, jävlas och uslas till förbannelse så jag kan bita mig igenom takbjälkarna i rent raseri. Vad rekommenderar du för droger?
Galen 1 Galen 2 Galen 3

Hej Galen 1, 2 och 3
Jag har bara en sak att säga till dig; skyll dig själv! Håll igen på födan så kanske du kommer i ett par landstingsbyxor under 80 kilo nästa gång. Och med nästa gång menar jag nästa gång du hamnar på sjukan, för där lär du ju hamna förr eller senare när du drumlat i gatan en gång för mycket. Och vad oljan anbelangar så är det snarare en tillgång än ett straff. Droger? Pja, sånt ska man hålla sig ifrån. Det kan vara rent skadligt. BWAHA HA HA HAA nej allvar. En lina i källaren brukar pigga upp. Och en vaniljsemla. 

Hej Satan. 
Varför är folk så blåsta? De kan inte skilja mellan päron och äpplen, de skjuter budbäraren och bär sig åt som dårar. Framför allt är de i vägen. Det är fan så man baxnar. Att den här jordjäveln över huvud taget inte vrider sig i krämpor runt sin egen axel, kommer ur omloppsbanan och börjar åka i åttor runt nån kvasar är rena gåtan. Jag funderar starkt på att skaffa mig en ballista. Hur monterar man en sådan?
Fullständigt utled

Hej fullständigt utled
Några M12 borde göra jobbet med ballistan. Och att folk är så blåsta ingår helt i planen om jordens undergång. Det tar sån förbannad tid bara. Å andra sidan får jag mig några goda skratt emellanåt. 

Hej Satan
Nu är snart den där förbannade juljävulen på ingång igen och jag vägrar sitta i långbänk eller laga en massa mat. Dessutom har jag inte råd med julklappar och nån gran orkar jag inte stjäla. Jag anser att jag har två val. Härda ut eller hugga av mig huvudet och steka det. Vad skulle du ha gjort?
Antichristmas 

Hej Antichristmas
Vad jag skulle ha gjort vill du inte veta. Och vill du det så föreslår jag ett skiftbyte längre fram. Jag ska ge dig ett tredje alternativ; lås dörren, sätt på dig hörlurar med förslagsvis "Painkiller" med Judas eller "Burn in Hell" med Dimmuborgir på repeat, koka makaroner och ät kall korv till. Till det gärna nåt med alkohol. Det förhöjer inte bara smaken på makaronerna utan blåser också ur det sista av de eventuella skuldkänslor som kan ha dröjt sig kvar. Ställ alarmet på 1:a januari och ät frukost till Ivanhoe. Sen är det bara utförsbacke till midsommar.




torsdag 15 november 2012

Granatchock och stridströtthet

"Be good to your self
'cause nobody else
has the power to make you happy!
George Michael

Inför musiken är vi försvarslösa sa Bodil Malmsten idag i morgonsoffan, Hon berättade om sitt skrivande på förekommen anledning. Hon har nämligen gett ut en bok som handlar om att skriva. Hon menade att musik behövs för att komplettera, för musik går rakt in. 

Det är sant. 

Musik kan få en att falla handlöst, kan få en att bli förflyttad genom tid och rum eller låsa upp knutar av tårar och sorg. 
Musik slår an i vårt innersta och gör oss värnlösa inför känslorna den framkallar. 

And as we speak så lyssnar jag på Master of puppets med Metallica, ha ha. 

Idag, i skogen, i solen

Kvinnomisshandel och våld för att totalt byta ämne. 

Jag tittar ju ofta på Dr Phil. Häromdagen handlade det om kvinnomisshandel och igår om hur ungar slåss på skolan. 

De har en "lek" som heter 30 second game" där man ska slåss så mycket man kan i 30 sekunder. Tjejer som killar, oftast på en toalett. 

Var lärarna, föräldrarna och andra håller hus kan man undra. Sedan tidernas begynnelse så är det djungelns lag som gäller när man släpper ihop barn och ungdomar utan övervakning av vuxna. Men det är inte det jag vill tala om nu. 

I alla fall så var det en läkare i programmet som sa att om man får upprepade slag mot huvudet så kan man få skador som aldrig läker. 

Här gick det upp en talgdank som det heter. 

Jag fick under nästan fyra år stryk av en karl. 

Han slog mig så gott som aldrig i ansiktet eller på ställen där det syntes utan nästan uteslutande i skallen. Jag hade så öm och bulig hårbotten så jag inte kunde borsta håret. 

Men han slog mig hårt med knytnävarna i hvudet, på samma ställe, om och om  igen. I tinningarna väldigt ofta. Han dunkade mitt huvud i golvet och i väggar. 

Slog ofta till när vi satt i bilen så jag slog i tinningen i den kalla rutan. 

"Skador som aldrig läker"

Fysiska skador alltså. De psykiska skadorna är svårläkta nog. 


Sen tittade jag på "Första världskrigets sista soldater". Se det, mycket bra. Det talades om "granatchock" som alltså är en akut stressreaktion på ett akut trauma. 

Behöver alltså inte vara en granat utan ett akut trauma vilket som helst. 

Soldaterna som blivit hemskickade fick ofrivilliga muskelrörelser, darrningar, spasmer och kraftig förvirring, handlingsförlamning, svårigheter att fatta beslut och extrem trötthet. I tidiga skeden förekommer sömnlöshet, spänningshuvudvärk och irritabilitet.

Vi talar alltså om posttraumatisk stress. 

Det här fick mig att lägga ihop två och två. 

Inte bara varför jag fungerar (eller inte) som jag gör mentalt utan även kroppsligt. Muskler och nerver löper amok. 

Det här tål att tänkas på. 

Förklaring:

Stridsutmattning (även stridströtthet, tidigare krigsneuros eller granatchock) är en akut stressreaktion på psykiskt trauma som har samband med strid. Stridsutmattning uppträder oftast som en följd av en lång period av psykisk spänning, till exempel långvariga strider utan möjlighet till återhämtning
Plötsliga händelser, såsom en granat som nästan träffar, kan utlösa tillståndet.





onsdag 14 november 2012

Korthus

Löjl om papperstidningarna skulle försvinna. Det skulle vara det ultimata dumsteget tycker jag. Som att allt ska existera på det här pålitliga nätet. Och de aldrig krånglande datorerna. 

Se apoteksrecept till exempel. Där står apotekaren, vägg i vägg med läkaren som skrivit ut receptet, framför lådorna med medicinerna i - men hon kan inte ge mig medicinen för "de har datakrångel". Så urdumt. 

Och hur många gånger har man inte åkt för att ta ut pengar men man kan inte få ut några för det finns ingen förbindelse med banken. 

Och man kan inte tanka på grund av samma sak. 

Och man kan inte pröjsa med kort på affären på grund av samma sak. 

Förgängligt och otäckt. Och allt kommer att braka samman. Det mesta i vår tid kommer att braka. 

Så en papperstidning är det minsta man kan begära. Det första jag gör när jag får en katalog, bok eller tidning i min hand är att dra in lukten av den. Precis i mittuppslaget så sniffar jag in lukten av trycksvärta och papper.  

Kommer ni ihåg lukten på biblioteket? En av de bästa lukter som finns. Samma lukt som gamla spökböcker man smusslade åt sig och läste så man förflyttades i tid och rum. 

Sen plötsligt var det matte och jag var kvar i Edgar Allan Poes källare. 




tisdag 13 november 2012

Bombad elefant

Jag försöker trycka in information i sumphuvudet. 

Det går sådär. 

Eller rättare - det går åt helsike. jag vet inte om jag fortfarande lider av sviter efter skallsmällen men jag läser och skriver i några minuter och sen måste jag sluta. 

Det blir stopp i huve't. 


Försäkringskassan kommer att överskrida utbetalningar av sjukesrättning med drygt två miljarder. Anledningen är att sjukskrivningarna fortsätter att öka. Tänka va. Änt' e könstut fast di satt friskdatum på sjukt folk?

Märkligt. 

Medborgarlön säger jag, då slapp vi en massa onödigt skit. 


Kan man snabbspola fram till Mars annars?

Jul - nyår och sån skit, spola förbi det bara och nalka våren bakom knuten. Påsk och sånt. 

Det skulle jag införa om jag var Gud. 


måndag 12 november 2012

Nöjd

Näbben 2 ½ år nu

Idag har hon varit inspänd och sprungit runt fint och bra. Pappa, som för övrigt ätit fyra petit-chiouxbakelser, satt på stallbänken och var rädd att det skulle gå överstyr. 

Med Näbben alltså. 

Men det gick jättebra. Jag är förbannat noga med säkerheten. Hjälm har jag jämt, ser alltid till att inte kunna komma i kläm för hovar och annat. När jag släpper iväg henne så vänder jag alltid huvudet mot mig. Eller så står jag bakom nånting. 

Det är så lätt att få förflugna hovar på sig när de bockar iväg. 

Nerverna var svåra, på mig alltså, inledningsvis idag. Illamående och otäcka ångestkrypningar. Men efter stalljobb och Näbbfix så har det lättat upp. 

Uff. 

Klavertramp

Dessa så kallade sportjournalister... att de bara fortsätter att klampa i klaveret utan att ha ordentligt på fötterna.

Först Anrell och nu denna Tjernström. Det är väl EN sak att ifrågasätta en insamling men att förutsätta att de som bidragit med pengar är "barn med spargrisar" och att sedan uttala sig om Ostholsts eventuella ekonomi... nej det vad illa.

Så länge hästsporten behandlas i media som den här nedlåtande "flickebarnsporten" så kommer hästsporten aldrig att nå samma status som andra lika stora sporter. I media. 
Om man räknar i antalet utövare är det annat. 

Klotigt.


söndag 11 november 2012

Mat och gubb-bloggen

Ja jag har gjort petit-chioux bakelser. Tidernas överkurs för en söndagmorgon men vafan... 

Och som inte det vore nog så ska jag fylla dem med vaniljkräm och hjortrongrädde och bjulla farsan på fika efter mockningen. 

Jag får väl kompensera det här genom att laga pulvermos och värma köttsoppa för resten av veckan. 

Igår gjorde jag simpelt men gott lördagslivs. Ost- och broccolisoppa på påse som jag använde som såsgrund, stekte kassler och hade i och en halv påse riven matlagningsost. Spagetti till. Om jag hade orkat så har jag kunnat haft i champinjoner också men det glömde jag köpa. 

Och hade jag köpt dem så hade jag inte orkat ha i dem. 

I övrigt kryper det i mig och bara för att jag åtagit mig att bjuda på fika så har jag nån slags halvskräck. Jag tycker inte om sånt här - innan - men efteråt är det roligare. 

Fint utgångsläge. 

"Ta för er bara, själv sitter jag i jordkällaren om ni vill mig något."

Farsan med Vassäran och Mimmi

lördag 10 november 2012

En gammal dikt


Ja den här dikten skrev jag för två år sen tror jag. Så det är inte idag jag mår så här men då minns jag att jag satt i en stol här ute och kunde inte resa mig. Sen satt jag på grusgången och grät. 

Märkligt hur man i just den situationen inte inser att man klappar ihop. Nu efteråt är det ju solklart att det var ett slags sammanbrott. 

Varför erkänner man inte/ser inte det i stunden?

Mysko. 


Jag brast…
…som spelmans’ sträng i elegi
På blomsteräng en tragedi
Blev verklighet
Ingen hemlighet
Där tårar inför alla
Fick den brustna masken falla
föll som kalla tårar ner,
höll den inte uppe mer


Som splitsat trä jag brast
Som den hårda vind i mast
Fick den knäckas och gå av
Skrovet bräckas stumt i kvav.

Som spillrorna jag brast
Bland livet hårt och vasst
Orkar jag inte mer
torkar tår när ingen ser
För när dagen obönhörligt randas
Har jag tappat orken att andas.


fredag 9 november 2012

God jul för satan

Tuvär men jag tänker inte städa. Jag orkar inte helt enkelt. 

Idag har den där uppvridna galenskapen jag drogs med igår lagt sig och jag ä trött och seg. Ändå blev stall-bodypumpet rätt ihärdigt ändå men det kostar på. 

Jag har ont i pannan. Bihålorna känns det som. Kroppen är urlakad och jag försöker motarbeta det med fiberhavregrynsgröt, russin, a-fil, cashewnötter och lingonsylt. Och tranbärsjuice. 

Fram med anteckningsblocket. 

Igår var jag på kvasar-Ica som dagen till ära hade tagit fram lussebullarna. Och tomtar förstås. Det här har ju ältats en hel del nu hur affärerna "erbjuder" julgrejer redan från midsommardagens morgon. 

När man var liten gris så låg julkänslan, magin och den där speciella stämningen i när affärerna tog fram julsakerna nån gång möjligen i mitten av december. 

Det var både första och andra advent, sen julskyltning och efter det så plockades det fram kalendrar, julprydnader och saffransbröd. Dofterna som nalkades alldeles inför julen fick en att fyllas av en alldeles speciell känsla. 
Fan, nejlika kände man aldrig lukten av förrän dagen före julafton. Möjligen om det vankades nån slags stek hemma. 


Jag tycker att dagens idé, som framför allt är kommersiell, att man ska få välja fritt och välja själv och välja välja välja när som helst allting - är av ondo. 

Vissa saker behöver man inte alls välja. Vissa saker kan vara jävligt bra om de är konstanta och bestämda. Vi pallar inte att göra alla dessa val. Det blir för mycket. 

Nu ska man kunna välja själv om man vill köpa full sitt hem med julgrejer i mitten av oktober för att hinna "före jul" för det vet ju Gud och Jävulen i sin batikmönstrade klänning att allt måste ske "före jul". 

Man ska köpa storbilds-tv före jul och få hem en ny soffa före jul och hinna mura en kyrka, baka bröd för hela året, stenlägga hela gårn, starta en polarexpedition, svetsa en rymdfära och väva en världsomsegling under havet före jul. 

Sen sitter man där med chokladnötterna under hakan mitt unde Kalle Anka som ett jätteantiklimax och undrar vad i helvete man hade så bråttom till egentligen. 

Som min syster Mimmi sa när Kalle Anka var NÄSTAN slut förra året; "NÄ, nu ska jag börja jula av!"

torsdag 8 november 2012

Manolo manolito, hyper, hypo...

...man?

Hypomani. 

H Y P O M A N I 

?

Ja bara den här inledningen skulle ju kunna kvalificera in i hypomaniska fackförbundets replokal men eftersom läkarna är jobbigt oense huruvida jag skulle vara typ bipolär  2 (OBS ordskämt) så tror jag varje gång att jag bara är galen. 

Och "varje gång" det är när jag mår som jag gör nu. Som när sjöarna vänder sig, ytvattnet blir bottenvatten och tvärtom. Jag ändrar på saker, åker som ett jehu hit och dit, ringer, fixar och kör ihop allt till nästan samma tid. 

Effektiv?

Eller galen?

Och det är inte bara det. Tankarna går runt runt, jag pratar bättre, fortare, hittar orden och uttrycker mig, är trött och pirrande uppvarvad på samma gång. 

Idéerna flödar och det där flödet infinner sig. Inte bara i skallen utan runt mig. 

Jag går ut och hämtar ved medan jag gör mat, tar inte på mig jackan, lyssnar på hög musik och sjunger med, gör brasa och äter samtidigt, tuggar så fort att jag biter mig i kindjäveln. 


Men jag vet att det här snabbt drar förbi. Det kan slå på timmar eller dagar. Olika. jag får saker gjorda och sen segnar jag ner i en oformlig hög. 

Eller också är det här resultatet av att jag faktiskt kommit till insikt att jag tar hand om mig. Jag och bara jag kan göra det. Jag och bara jag vet hur jag vill ha det och jag och bara jag kan styra tillvaron åt det hållet utan att för den skull köra över någon. 

Det här kan vara resultatet över att veta att jag ska på kurs professional och att jag kommit igång med Loostigaste. 

Igår upplevde jag att jag kört fast. Det har jag idag också men idag har jag börjat gräva mig ut. 

Och även om spaden inte är av guld så är den av glänsande koppar.

onsdag 7 november 2012

Kört jävligt fast

Ja det kan man lugnt säga. Det är som att jag skulle satt fyr på ett 100 tons ånglok, kastat mig på det och vräkt mig själv med tåg och allt ner i den värsta trögaste skit- gyttja som går att uppbringa. 

Fan också. 

Det är ju så här, att man gör ju vad man kan för att ta hand om sig. Just nu gör jag vad jag måste göra för att ta hand om mig. Ekonomiskt, själsligt, kroppsligt. 
Nej jag lyckas dåligt alltså men jag försöker ändå. Kroppen är ju ett skämt av krämpor och otyg. Har man inte ont här så har man ont där eller så svider det eller kliar, uslas eller nyps. Alltid är det nå. 

Och är det inte kroppen så är det huvudet (läs nerverna) eller både ock. 

Krämpfri är man en nanosekund på kvällen precis när pastillerna kickat in och man ska till att somna. De kvällar man har tillgång till dylikt. 

Korvlåda

Att ta hand om sig och sitt ekonomiskt är inte alls lätt. Det kräver jävulen av en och inte ens det räcker. Fast man brottas och sliter. 

Jag har suttit och tittat på en dressyrträning jag var med på i Såstaholm hösten 2005. Pluto videofilmade och instruktör var den eminenta Elisabeth Lundholm. Jag vägde 53 kilo och hästen 653. 

Frustrationens högborg går i topp när jag bara får acceptera att ridbanan är hårdare än titan och jag inte kan göra ett skit. Jag har ju faktiskt lyckats longera Loostigaste två dagar i rad den här veckan...

Jag försöker hitta utvägar. Bara vägar räcker gott. Jag är i periferin nu och trampar.  

tisdag 6 november 2012

Fråga satan



Hej Satan. Jag är så konstigt trött jämt. Nere liksom. Jag har en karl som kastar sig i soffan direkt han kommer hem, som aldrig diskar eller tvättar och som ser sur ut om det inte finns nån mat hemma. Han är inte direkt dum men han kommer inte invalsande med en bukett rosor och bjullar på middag heller om man säger så. Om han ska laga maten en dag så lever han om så in i helvete så jag tar över skiten innan han satt eld på köket, sig själv och mina gardiner. Dessutom tål jag inte höra honom när han bränner vid kokt vatten och saltar på makaronerna. Vad ska jag göra?
"CP"

Bästa "CP". I sitt fulaste förmodar jag? Hur som helst kan jag nog konstatera att du har fått ett så kallat as på halsen. Det bästa av allt är att välja ut en riktigt bra känga från farfars tid och sen måtta en spark precis där ryggen byter namn när gubbfan böjer sig framåt i trappan. Kanske han böjer sig fram just för att du "tappat" en hundring där? Sen låser du dörren. 

Hej Satan. Jag är en man i mina bästa år som har ett rivjärn hemma. Inte ett sånt där till matlagning utan mer ett sånt där med två ben, ostyrigt hår, parfym och gäll röst. Hon skäller om allt. Att jag är tjock, ful och dricker för mycket 3,5:or mitt i veckan. Dessutom snarkar hon. Om jag klipper gräset snyggt, tvättar bilen eller luftar elementen så får jag ändå fan för att jag inte "gör nåt hemma". Själv kan hon städa ur ett köksskåp en halv dag och framställa det som tidernas bragd. Jag har lackat ur. Ge mig ett råd. 
"Pitt-Sune"

Bästa "Pitt-Sune". I dina bästa år? Det måste vara nån egen påhittad kategori. Vad är egentligen "de bästa åren"? För min del var de bästa åren när somliga hade lämnat jorden för himmelriket och jag fick härja fritt. Men nu över till dig. Mitt råd är att ni ska byta platser. Be kärringen lufta elementen så kan du städa skåp. Annars kan du dränka dina sorger i öl. Men varför bara 3.5:or? Är det för långt till bolaget? Kom igen när du har uppgraderat dig till 5.8:or och fullständigt skiter i parfym och annat. DET är det verkliga perfektläget och du kommer att erhålla dubbla erfarenhetspoäng för varje dödad orch. 

Hej Satan. Vad ska jag göra med mina ohängda ungar? De vrålar om de får göra som de vill och de vrålar om de inte får göra som de vill. Om vi ska ha nån slags trevlig samvaro så förstör de allting genom att slåss och bråka med varandra eller med mig eller både ock. Jag har god lust att låsa in dem i källaren eller skicka dem till sin blåsta farsa. Vilka vapen rekommenderar du?
"På fallrepet"

Bästa "På fallrepet"
Jag brukar säga att "inget talar så tydligt språk som en rejäl knölpåk". Men i dessa dagar går det inte riktigt hem annat än i riktigt bistra stunder och då brukar föräldrarna få "dåligt samvete". Jag kan säga att då är det inte till mig de vänder sig. Men innan du låter nävarna tala så kan du ta och dra ner på förväntningarna. Ungar är förjävliga. Oftast. Det finns korta stunder då de håller käft och är nöjda och då gäller det att passa på att låtsas som ingenting. Mitt vardagstips till dig är att aldrig försöka ha roligt eller trevligt utan bara släpa dig fram genom vardagen med dem i släptåg och när de av ren överlevnadsstrategi hittar en brödsmula eller börjar leka med stenarna på grusgången så låtsas du som det regnar och väntar ut dem. Jag lovar att de aldrig kommer att ha så roligt som de stulna stunderna när de fick leka en stund på grusgången eller äta en kaka i smyg. Åt helvete med bio, fredagsmys och snarr. Du vet hur det är, om du badade i guld varje dag så är det till slut rätt trist. ta rådet från en som vet. Och guld är dessutom jävligt svår att få bort från hudvecken. 
Om inte det här fungerar så får du införa gödselskottning varje dag. det torde trötta ut dem. 


måndag 5 november 2012

Hur ända in i JÄVULEN...

...ska man få ett demokratiskt samhälle om man langar ut mastodontutbetalningar i form av pension till avdankade politiker som för länge sedan avslutat sina uppdrag och dessutom har inkomster från andra håll?!

Vissa får i månaden vad man får OM ÅRET som sjukskriven eller arbetslös. 

Vi skulle ha medborgarlön i Sverige. En grundsumma till var man. Då kunde vi avskaffa Försäkringskassan och Socialtjänst vad försörjning anbelangar. Administrationen skulle kunna kapas hårdare än höljet på en ananas. Arbetsförmedlingen skulle kunna ägna sig åt att hjälpa folk till arbete istället för att skriva under närvarorapporter och arbetslöshetskassa. 

Om någon slöfocksfuskare missbrukade systemet (som alltid, en viss procent) så skulle det kunna åtgärdas lika lätt/svårt som idag. 

Det är en annan vinst i det här också. En personlig vinst i form av trygghet och människovärde. Det ger starkare människor, som orkar från sin plattform av en garanterad inkomst prova klivet ut till arbete och högre inkomst. Utifrån sin förmåga. 

Man skulle inte behöva ägna sin sinande energi till att kriga med instanser, jaga läkarintyg som är  juridiskt korrekt formulerade, överklaganden och rättsliga prövningar som kostar multum. 

Man skulle inte uppleva sig ifrågasatt, mindre värd och illa ansedd som fuskare. 

Vi skulle få ett lugnare samhälle där folk visste att de klarade sig oavsett. 

Det är värt ett försök. 


söndag 4 november 2012

Kvinnovänliga tv-spel

Di pratade i morgonsoffan häromdagen om hur kvinnovänliga dataspelen och tv-spelen är egentligen. Ja, som tv-spelsdåre måste jag lägga in min röst här alltså. Jag gillar slagsmålsspel, krigarspel, läskiga spel osv. Men alla jävlar har nån lättklädd brud som struttar runt med hyllan framme. 

Gods of war

Gods of war - en vanlig filmsekvens i spelet

Gods of war till exempel som jag tycker är suveränt... där vimlar det av fruntimmer, Grekiska gudar och annat, som alla har små florskynken, i BÄSTA fall, framför putande nakna bröst. Jag kan inte låta bli att fundera om det bara är fjortisgrabbar som sitter och konstruerar spelen med ett; Höhöhöhö höööhöhh öööö kolla hyllan ba, hhöhöhöhöhö!" medan de programmerar. 

LÖJL!

Jag undviker faktiskt många spel just på grund av att tjejerna i spelen får sådana urbota utstyrslar. Ta Resident Evil t ex. Grabbarna har full utrustning, tjejerna nån slags påldansklädsel. Eller icke-klädsel. 

Det är liksom förutsatt att de som spelar den här typen av spel är grabbar i tutt-tittaråldern. Kass. 

Resident Evil

Resident Evil, manlig- och kvinnlig stridsutrustning

Behöver jag säga det? Jag vill vara spelprogrammerare. Då skulle ni få se Gannon slå ner Link med dasen. 
Jag vill inte se nakna fruntimmer. Eller lättklädda. Jag vill inte se nakna karlar heller. Jag vill slåss. I spelet alltså. Ja kanske på riktigt också. 

Nedan: klipp från Gods of War. Mysigt. 


lördag 3 november 2012

Källaren - slutet


  ”Dårar!" Gubben stod hukande i köket och pojkarna hoppade till vid hans ord. ”Vad skulle ni ner där att göra?” 
   Valle gjorde en ansats till att öppna munnen men gubben lyfte avvärjande upp handen. ”Det går en kanal under huset." sa han varnande. " Den leder bort till det gamla kapellet som står i utkanten av byn, nere mot skogen… det är inget Guds kapell, det har stått tomt sedan svartprästen vek hädan för åratal sen. Då var det liv där…” gubben blev tankfull och såg ned i golvet. ”Man offrade i källaren här… och ni kan bara gissa vad som rann ned i vattnet och bort mot kapellet”.
  Pojkarna lyssnade förskräckt till vad den gamle mannen berättade. Kunde detta stämma?
”Det finns en damm vid kapellet som man använde vid riterna. Man badade i den, i DET,  och svartkonstprästen som bodde här mässade över folk. Han drog in förbannelse över byn. ”

   Pojkarna var stumma av förundran och misstro. Det kunde bara inte vara sant. 

  Hur som helst så var vädret av den art att de omöjligt kunde ge sig ut. Regnet var om möjligt ännu ihärdigare än kvällen innan, vinden hade tilltagit och temperaturen hade sjunkit betänkligt. De hade inget annat val än att sitta i gubbens kök och vänta ut stormen.

   Gubben sa inte mycket. Han satt vid fönstret och tittade ut med händerna och hakan vilande på sin käpp. Ibland satt han stilla så länge att de funderade om han hade somnat eller rent av dött där vid fönstret. Hans anletsdrag var stela och hans skinn blekt. 
   När mörkret åter började lägga sig  blev också rummen mörka. Erik stuvade in ved i spisen med jämna mellanrum. Det var som ett sista vittnesbörd om något levande. Värme och ljus.

  ”Bodde det verkligen en svartkonstpräst här?” frågade Valle ut i skumrasket. Det tog en evighet innan gubben reagerade men så vände han sig sakta mot Valle med lysande små gammelmansögon.
   ”Han kom från ingenstans. En dag var han bara här. Han var som en svart skugga, en okänd som dök upp på de mest osannolika ställen. Men en dag så var han här och tog över både det här huset och kapellet nere vid dammen. ”
  ”Men hur kunde folk följa honom?” Erik lät skeptisk.
   ”Ondskan är aldrig så skön som när den vill växa” plirade gubben och tyngden i hans ord fick överläppen att darra lätt. Han kramade om käppen och spände ögonen i pojkarna. ”Han var som frälsaren själv när han kom hit. Som sänd för att rädda oss alla.”

   Det blev natt igen och de hade inte mycket att välja på än att lägga sig för att sova på kökssofforna. Gubben försvann liksom kvällen innan i de bakre rummen och förblev borta. Erik och Valle som mest småslumrat hela dagen var inte trötta. Och fast de inte ville erkänna det för varandra så var de så uppskrämda av historien med svartprästen och offerriterna i källaren att de inte vågade somna.

   När klockan krupit fram på småtimmarna rycktes de båda ur sina funderingar av den där smällen igen. BOOOM genom hela huset. Golvet vibrerade, fönsterrutorna skallrade, dörrarna skakade i sina gångjärn.
  ”Vad i helsike…?” Erik reste sig och Valle följde efter. En stunds stillhet och kuslig väntan… BOOOOOM!!
  De smög båda ut i den kalla mörka hallen igen. De drog på sig sina kläder, skor och jackor. Det kändes som att det var bäst att vara beredd. Rustad.
   När den tredje smällen ljöd genom huset så flydde de ut i panik. Erik kastade sig ut genom ytterdörren och Valle följde honom tätt i hälarna. Inte en sekund längre tänkte de vänta i det ödsliga huset för att se vad som sprängt sönder träluckan i källaren och vad det var som fick allting att skälva.
   De småsprang i regnet på grusvägen, helt utan ledljus och orientering. Gubbens hus försvann snart bakom dem och de drog ihop sina jackor medan de kämpade sig framåt i natten. ”Vi måste ju komma fram NÅNSTANS” ropade Erik genom vinden.

   Det tornade upp sig som en jättelik svart skugga framför dem. Grantopparna vajade våldsamt i byarna och avtecknade sig mot himlen som stora gungande spöken med utsträckta armar. Det var kapellet! 
  ”Neej…” Valle stannade tvärt och hans röst var hopplöst uppgiven. Kapellet täckte hela deras synfält och bakom det reste sig skogen en ogenomtränglig mur. Det svarta taket sträckte sig upp mot torn och takås som tusen och åter tusen förlorade själars armar och händer ur dödens obarmhärtiga gyttja. Framför låg den omtalade dammen med vatten mörkare än mörkret självt. I vinden kluckade det mot de stenlagda kanterna och dess ljud bröt fram som bubblor i kokande beck.


  Erik skakade av köld. Han skakade av fasa. Han skakade av ansträngning. Det var inte bättre ställt med Valle. Resignerat gick de fram till den gigantiska träporten och pressade ner ett handtag av järn som inte verkade ha blivit rört av människohänder på århundraden. Dörren gick upp med ett fasansfullt gnissel och luften som strömmade emot dem var unknare och dödare än luften i en dold gravkammare. 
   De gick trevande och tvekande in. Förrummet var helt i sten och så rått och kallt att det nästan var värre än utanför. Ännu en träport skiljde förrummet från själva kyrkosalen och de gick igenom den med en skräckfylld andakt. Det här var ingen Guds kyrka.
   Rad efter rad stod mörka träbänkar som försvann åt sidorna och uppslukades av stenvalvens kompakta mörker. En ljusare matta markerade mittgången fram mot altaret. De höga fönstren släppte ibland in ett blekt månljus när den skymtade fram bakom ilande regnmoln.

   Valle tände några ljus och och placerade dem försiktigt på höga smidda ljusstakar i järn som stod uppställda i en formation längst fram i kyrkosalen. Ljuset fladdrade ängsligt och lyste hjälpligt upp golvet och en liten bit av altaret. Några linjer blev synliga på stengolvet under ljusstakarna och Erik såg snart vad det föreställde. Ett pentagram!

   Samtidigt ljöd en dov klang någonstans ifrån. Ett svagt klämtande som snart blev till regelbundna vemodiga slag. ”De ringer i klockan.” viskade Valle. 
   Erik skalv av den kusliga klockans ljud men sa sedan: ”De?” ”Ja de ringer i klockan.” Valle stirrade upp mot ett av fönstren och hans blick var glansig och stum. ”Vilka de?!” Erik gav honom en lätt knuff för att rycka honom tillbaka men Valle stirrade bara på honom som om han var en främling. Hans blick förbyttes i avsky. Utan ett ord började han famla längs bänkraderna och förflyttade sig mot utgången. 
   ”Nej stanna här!” skrek Erik men Valle hörde inte på. Erik sprang efter honom ut och försökte dra in honom. Valle väste konstigt när Erik vidrörde honom.

  Regnet hade upphört och stora moln seglade fram över natthimlen. Månen skymtade fram ibland och gav ljus åt den Gudsförgätna platsen. Kraftiga vindar slet i trädkronor och fick dammens vatten att våga sig. Naturligtvis var det vinden som fått klockan att ringa.

   Valle drog som besatt mot dammens kant. ”De ringer i klockan!” skrek han. ”Sluta nu", försökte Erik, "det är vinden. Kom med in.” 


   De var farligt nära kanten nu. Det svarta vattnet slog mot stenkanterna och upp på gräset, upp på deras fötter och ben. Det måste varit inbillning men Erik tyckte i ett förryckt ögonblick att vattnet var varmt. När det stänkte upp på hans händer så tyckte han att vattnet färgade hans händer mörka. 
   Stenarna var hala, vinden och mörkret gjorde det svårt att se var kanten var. Ett felsteg och de hamnade båda i dammens fasansfulla våld. Valle släppte allt och sjönk och sjönk, Erik försökte förtvivlat dra i hans tunga kropp under ytan. Han drogs med ned, det fanns ingen botten, allt var ett töcken av vatten, vind och mörker, av kyla och skräck och styrkan hos vattnet. Eriks händer famlade efter Valle. Han var borta. 
   I en evighet sökte han efter något fast, efter ytan och efter luft. Var han förlorad? Var det  nu han skulle börja dra i sig det svarta vattnet i förtvivlan efter att få andas? Var det nu han skulle dra ner ondskans själva essens i sina lungor? Kväljas av dess smak och förgås för alltid i dess kvävande svärta. 
   Och så plötsligt fick han huvudet ovanför ytan och kände något under sina fötter. Men där var ingen himmel ovanför honom, det var sten. Det var idel mörker. Han befann sig i nån typ av vattenlås, en grotta nedanför dammens nivå.

   Erik drog några andetag och kände till sin förvåning en vindpust komma från sidan. Han sökte sig ditåt för det var så becksvart att han inte hade något val. Han hade att söka sig mot luften eller mot döden i dammen. Hans händer och fötter mötte sten och åter sten. Men vattennivån sjönk och snart kunde han krypa medan vattnet nådde honom längs med låren och armbågarna.
Var det sant? Ett svagt ljus där framme? Han fick åter kraft i sina trötta lemmar och han kröp mot det svaga sken som tycktes komma uppifrån. Han kunde nästan stå upp nu och den sista biten gick lätt. En öppning, ett hål uppåt och där kom ljus ner till honom. Han snyftade till och skyndade fram. Med famlande händer grep han mot väggarna. Det var halt. Här fanns bara jord och lera men däruppe lyste det. Var det månen? Var det dagern? Var det en värmande brasa? Eller var han död? Var det himlens ljus han skådade i öppningen? Erik slet tag i väggarna med kroknande händer och uttröttade armar. Han tog spjärn med fötterna och hasade sig upp bit för bit. Han fick armen ovanför kanten och hävde sig mödosamt upp på ett jordgolv och då såg han: han var i gubbens källare! Alla de tankar och känslor som riste i hans medvetande går inte att återge. Glödlampan i taket blottade allt som han tidigare sett där, den gamla träluckan i bitar, trappan upp mot halldörren… 


  
  Han började skrika. Han vrålade allt han kunde och rusade upp mot dörren och sparkade på den av alla de sinande krafter han ännu hade kvar. Ingenting hände. Ingen svarade och ingen öppnade. Erik började se sig om och där fanns ett städ i järn nere på källargolvet. Han hämtade det med möda och satte det framför sig när han kastade sig själv mot dörren. Den skalv i sin karm. Igen gjorde han det och igen men så orkade han inte mer. Han sjönk ihop vid dörren på det översta trappsteget.

  Då hördes ett svagt klick. Dörren gled sakta upp och blottade en mansfigur. Den var enorm och täckte nästan varje millimeter av dörrhålet. Det var gubben! Men han hade förändrats. Hans ansikte var skrämmande hotfullt, hans ögon lyste med en märklig glans. I händerna höll han ett blad till en lie, sylvasst och blänkande i det svaga skenet från källarlampan. Erik kröp förskräckt bakåt. Gubben tog ett steg framåt. 
   Det sista Erik hörde var när bladet skar genom luften som blixten skär genom dallrande elektrisk atmosfär. Värmen mot hans kropp kändes precis som när dammens vatten sköljde över honom och färgade hans händer mörka…